Kategorier
sustainablity

Reflektioner efter fem år som hållbarhetsrådgivare

För drygt 5 år sedan lämnade jag en tjänst som avdelningschef på Sida, för att i stället hjälpa företag att ställa om till mer hållbara affärsmodeller. I bagaget hade jag dryga 20 års blandade erfarenhet av ledarskap och management, mänskliga rättigheter, förhandlingar, konflikthantering, näringslivsutveckling, social utveckling, Agenda 2030 – och inte minst erfarenhet av att ha rest och arbetat i ett försvarligt antal länder. Och jag tror minsann att jag haft nytta av alla dessa erfarenheter på ett eller annat sätt!

Det har varit en rolig och på det stora hela tacksam resa. Jag lär mig nya saker om både företagande, om hållbarhet och om mig själv nästan varje dag. Ibland tänker jag att jag inspireras och lär mig lika mycket av mina kunder, som de lär och inspireras av mig.

Trender jag noterat.

(Utan någon egentlig prioritering och helt utan anspråk på att vara heltäckande). Del 1.
I denna betraktelse tänkte jag dela några av de saker jag reflekterat över de senaste åren som hållbarhets- och managementkonsult. I en andra del, som jag skriver färdigt inom kort, delar jag några av de saker jag känner mig nöjd med och som kanske kan inspirera andra, för att sedan avsluta med några framtidsspaningar som förhoppningsvis går lite längre än de tillbakablickande reflektioner jag delar nedan.

1. Floskler

Det känns ibland som att hållbarhetsagendan och inte minst företags kommunikation kring hållbarhet, är rik på floskler. Jag tror inte att det i första hand handlar om att företag vill locka kunder genom att framstå som bättre än vad de är. Jag tror snarare det bottnar i att hållbarhet blivit alltmer mainstream, och då känns mycket av den kommunikation vi som konsumenter tar del av plötsligt lite som mellanmjölk. Nyttigt men inte så roligt. Och det är verkligen mitt intryck att det som var ”nice to have” för 6-7 år sedan, nu är mer eller mindre hygienfaktorer, dvs de är något företag förväntas ha och göra. Företagen har investerat i att bli bättre och när alltfler vill berätta ungefär samma sak, låter det lite tröttsamt: ”Ett företag till som talar om net-zero”.

Nyligen blev jag kontaktad av ett företag som gjort sin dubbla väsentlighetsanalys (fast de inte behövde) och som fått sina klimatmål ”godkända” av Science Based Target Initiative. De har alltså fått sina mål för utsläppsreduceringar granskade för att säkerställa att de är i linje med Parisavtalet. Men det räcker inte, upplever de. Det känner att de behöver bättre styrning och en mer enhetlig ansats. För fem år sedan stötte jag nästan aldrig på den typen av företag, såvida de inte var uttalade ”impact-bolag” vars affärsidé handlade om hållbarhet. Förväntningarna, golvet om du så vill, har höjts avsevärt. Därmed ökar också risken för green-washing, men det är en annan problematik som visserligen är besläktad med – men också skiljer sig från – de klyschor vi tycker oss höra.

2. Flygskammen som kom och gick

  • Vad vi som konsumenter efterfrågar är förstås oerhört viktigt för marknaden och utvecklingen av mer hållbara erbjudanden. Intresset för hållbarhet hos konsumenter i Norden är påtagligt. Samtidigt tycks priskänsligheten vara ganska stor. Andelen konsumenter i Sverige (och Norden) som är beredda att betala betydligt högre pris för mer hållbara produkter är inte så stor som t.ex. jag gärna vill tro. Det finns dessutom vissa indikationer på att viljan att betala extra för hållbara produkter avtagit något (se grafen nedan).
    Kanske är också det ökande flygandet ett tecken på samma ovilja att göra …
    uppoffringar? Om detta beror på en tveksamhet inför om det egna handlandet har någon större påverkan, om det är okunskap, minskat ekonomiskt utrymme eller rent av själviskhet vet jag inte (sannolikt beror det på. För en mer filosofisk diskussion kan denna artikel av Tännsjö vara intressant). Konsekvensen är hur som helst att konsumenterna i Sverige och Norden, inte längre tycks vara en lika stark förändringskraft som tidigare. Tyvärr. Grafen ovan är från läsvärda Sustainable Brand Index 2024.

3. Investerarna gör skillnaden. Och regleringarna.

Framförallt CSRD.
Jag upplever alltså att trycket från oss konsumenter stagnerat. Samtidigt upplever jag att investerare och reglerare (framförallt EU) kommit att betyda allt mer för omställningen. Jag skulle vilja påstå att jag varje vecka stöter på exempel på hur just investerare ställer krav på bolagen att ställa om snabbare. Detsamma gäller de nya rapporteringskraven som följer av EU:s Corporate Sustainability Reporting Directive. (läs mer i tidigare nyhetsbrev).

Det stämmer att lagstiftningen och de standarder som utvecklats för uttolkning är komplext och tungt för många företag. Bara tanken på att behöva överväga vilka av de mer än tusen olika datapunkter som ditt företag ska behöva redovisa känns avskräckande. Samtidigt: min erfarenhet är att processen för att ta reda på vad du behöver rapportera, den så kallade dubbla väsentlighetsanalysen, kan vara lärorik och värdeskapande. Tillsammans bidrar rapporteringskrav och förväntningar från investerare att hållbarhet alltmer blivit en hygienfaktor.
Detta med den ökade rapporteringsbördan är på sätt och vis också en trend. På gott och på ont. Mer om det i nästa brev.

4. Kontroll eller samarbete?

Det står och väger. För många företag är det enklaste sättet att säkerställa att de möter de förväntningar som ställs på dem, att helt enkelt skicka vidare så mycket som möjligt av ansvaret på någon annan, gärna ner i leverantörskedjan. Det finns en poäng i det, men jag kan också tycka att det är aningens håglöst och frågan är hur mycket skillnad ett flyttat ansvar gör i realiteten -och är det ens möjligt att peka på någon annan?

Därför intressant att notera hur allt fler företag är beredda att engagera sig i sina värdekedjor – och inte bara titta på sina leverantörsled. För vissa bolag verkar engagemanget vara ett uttryck för ett genuint intresse för fler grupper än sina ägare. För andra är det snarare resultatet av en affärsmässig analys med mer eller mindre oavsiktliga men positiva hållbarhetskonsekvenser på köpet. Kontroll är bra och ibland helt nödvändigt. Men min erfarenhet är att kontroll är mest relevant när ditt bolag kan utesluta att samarbete kan åstadkomma samma sak, eller möjligen när samarbete blir alltför dyrt.

Ett bolag som jag haft förmånen att arbeta mycket med, heter Chiesi. De tog redan för fem år sedan fram en första version av en Code of Interdependence (i stället för en ”Suppliers Code of Conduct”). Dokumentet, som är framtaget tillsammans med många av deras leverantörer och andra partners, utgår från att hållbarhetsutmaningar behöver lösas gemensamt. Genialiskt.  (mer information här)

5. Impact

”Vi vill göra skillnad, och då är hållbarhet en av flera faktorer som kan vara relevanta.” Fel, tänker jag. Hållbarhet är golvet, impact är guldkanten. Det finns förstås ett stort antal bolag som redan genom sin affärsmodell kommer leverera resultat som har stor relevans ur ett hållbarhetsperspektiv. Såsom mängder av Start-ups och förstås en försvarlig mängd företag som mer eller mindre av en slump råkar befinna sig inom områden som har stor impact (som vind- eller vattenkraftbolag, delvis läkemedelsbolag och medicintekniska bolag med mera). Därutöver har de flesta bolag förstås en indirekt positiv påverkan genom att de skapar arbetstillfällen, genererar skatteintäkter och bidrar till den lokala ekonomin.

Det som vi ser hända nu, och som ur mitt perspektiv är väldigt lovande, är att flera traditionella industribolag, inom t.ex. stål- och fordonsindustri ställer om.  Eller för den delen  fastighets- och byggbolag som på riktigt arbetar med och talar om social hållbarhet och om att bygga i trä. Eller kommunikationsbolag som bestämmer sig för att de vill vara en del av omställningen. Och så vidare.

Slutsats: allt fler bolag nöjer sig inte med att leva upp till de hållbarhetsförväntningar som blivit till hygienfaktorer (och delvis regleras i lag). De vill också åstadkomma en större påverkan och genom sina produkter, tjänster eller sin storlek, bli till en del av lösningen på några av de hållbarhetsutmaningar vi står inför!
(tillsammans med några bolag har jag tagit fram en modell för hur man kan följa upp både hygienfaktorer och sin impact. Mer här. Återkommer dock till det i nästa brev)

6. Handel. Bistånd. Utveckling och företagande

”Är det en hållbarhetsfråga?” kanske du tänker. ”Ja, i hög grad så”, tänker jag. Det handlar om framtidsmarknader där förutsättningarna för att bidra till Parisavtalet och de globala hållbarhetsmålen är goda för de bolag som har ordning på sina hygienfaktorer och har ett bra erbjudande. Men mer om det i nästa brev!

Tack för att du tog dig tiden att läsa lite om några av de reflektioner jag gjort de senaste 5 åren. Det finns förstås fler betraktelser i tidigare nyhetsbrev, men just nu får detta räcka. Jag återkommer inom kort med en del 2 på detta brev, där jag delar några av de saker som jag och de bolag jag arbetat med gjort de senaste åren, och med lite spaningar om framtiden.

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *