Below you can reach my blog (if it doesn’t work from your browser, copy it and paste in your browser):
Hållbarhetsbrev-1:3 (mars 2022)
Korruption. Vid det här laget känner väl de flesta till att för bara ett par decennier sedan var det avdragsgillt för svenska företag att betala mutor i andra länder. Från det perspektivet är det inte så svårt att förstå hur djupt rotat korruption är som affärsmetod. Min bild är visserligen att svenska företag har gjort stora framsteg senaste åren och att korruption inte längre är en vedertagen affärspraxis. Jämför bara med hur synen på gåvor, inom såväl privat som offentlig sektor, förändrats. Whiskey flaskor och bjudresor är inte lika vanligt längre och i den mån det fortfarande förekommer dyker flaskorna ofta upp på julborden i stället för att berörda inköpare eller chefer tar med dem hem. Uppdrag Gransknings reportage om mutor av Scania i Indien – ett företag med mycket höga hållbarhetsambitioner – är samtidigt en viktig påminnelse om att korruption förekommer och att svenska företag absolut inte är immuna; det tycks finnas en lockelse i att ta genvägar samtidigt som de flesta av oss som arbetat med att försöka ro i hamn affärer på ”svåra marknader” vet att det faktiskt går att göra affärer utan mutor!
Förra månaden skev jag en del om EUs taxonomi för hållbara investeringar. Nu är det “disclosureförordningen”, som trädde i kraft 10 mars, som många talar om. I och med förordningen är finansmarknadsaktörer skyldiga att lämna särskild hållbarhetsinformation på sin webbplats och i upplysningar som lämnas innan avtal ingås. Från 1 januari 2022 ska ESG-faktorer redovisas även i den regelbundna rapporteringen. Finansinspektionens uppmaning till finansmarknadsaktörerna är att ”systematiskt identifiera hållbarhetsfaktorerna (ESG-faktorerna) i den egna verksamheten och se över hur de kan integreras i hanteringen av hållbarhetsrisker i relevanta processer. När det gäller klimataspekter är TCFD:s rekommendationer en god utgångspunkt, eftersom de redan är integrerade i direktivet om icke-finansiella rapporter (NFRD) genom riktlinjer från EU-kommissionen”. Den svenska överätningen av förordningen kan ni läsa här.
Stort och smått
Utbildning blir allt viktigare på arbetsmarknaden och därför är konsekvenserna av Covid-19 på utbildningsnivån oroande. Rädda Barnen räknar med att världens barn i snitt förlorade 1/3 (74 dagar) av sin utbildningstid förra året.
Svenska klädföretag (först H&M, sedan även Lindex och Kappahl) har tillfälligt slutat köpa in kläder från Myanmar, som en följd av militärens maktövertagande. Det känns bra men det väcker också frågor om vad som är det bästa sättet att agera i situationer av tilltagande människorättsövergrepp. Demokratin är dessvärre på tillbakagång i världen sedan 10-20 år tillbaka och att isolera samtliga icke demokratiska stater är sannolikt varken önskvärt eller möjligt. En bra genomgång av denna fråga bjöd Börje Ljunggren (tidigare Kinaambassadör, bland annat) på i Dagens Nyheter häromdagen.
EU parlamentets förslag till klimattullar har rönt en hel del intresse och SWECOs hållbarhetschef Mattias Goldmann skrev nyligen att detta kan vara den game changer som klimatet så desperat behöver. Tanken är att tullarna ska tvinga fram mer verkliga pris på utsläpp även i de länder där varorna tillverkas – i annat fall beläggs de med strafftullar. Därmed skapas ett incitament för länder att beskatta koldioxidkrävande industrier mer. Om det blir verklighet återstår dock att se.
Nyligen inföll Internationella Vattendagen – och dessutom Skogens dag. Just nu rasar som bekant en omfattande debatt om den svenska skogen och inte minst skogsvården. I korthet kan debatten sägas handla om såväl biologisk mångfald (vilket utarmas i “industriskog där det råder så kallade monokulturer), skogen som kolsänka (har vi i ur ett klimatperspektiv “råd” att avverka skog och i så fall vilken skog, hur mycket och när?) samt lönsamhet. Debatten är intensiv och att inte minst biologisk mångfald börjar värdesättas alltmer är tydligt. Motsättningen blev tydlig när VDn för statliga Sveaskog, Hannele Arvonen, fick gå nyligen.
Vatten diskuteras inte lika intensivt i Sverige, men det kanske det borde; till skillnad från t.ex. olja så är ju vatten livsviktigt på riktigt. Dessutom är vatten centralt för våra ekonomiska system. Därför kanske inte så konstigt att när McKinesy skriver i en rapport nyligen: ”However, hope is not lost. Businesses can play a leading role in mitigating the water issue to limit not just their own risk but also the risk of all stakeholders relying on these systems. This can be accomplished by directing action through three spheres of influence: direct operations, supply chain, and wider basin health.” För de som är intresserade av mer information om vatten och vattendagen rekommenderar jag ett besök på svenskbaserade vatteninstitutet SIWIs hemsida.
Månadens rapportrecension
Finansinspektionen kom nyligen ut med sin hållbarhetrapport för 2021. Utgångspunkten är riskdagens beslut från 2015 om att det finansiella systemet ska bidra till en hållbar utveckling. Mycket intressant (och lättillgänglig) läsning för de som är intresserade av hur finansiella företag arbetar med hållbarhet och hållbarhetsrisker, inklusive hållbarhetsredovisning. I rapporten konstateras bland annat att mer enhetlig standard för hållbarhetsredovisning (globalt) sannolikt kommer inom kort (samtal pågår mellan bl.a. GRI och SASB). Rapporten ger också en fingervisning om att myndigheternas intresse för hållbarhet fortsätter att öka och att självreglering och företagens goda vilja att ställa om nog inte kommer räcka framöver; det finns t.ex. ingen anledning för banker att avvakta utan de bör redan nu gå före och redovisa sin exponering mot klimatrelaterade risker. I rapporten föreslår FI också att företag i ökad utsträckning bör sätta och redovisa internpris på koldioxid, som en förberedelse mot en mer realistisk prissättning på koldioxid (alla är inte lika övertygade om det förträffliga med detta förslag, vilket jag får återkomma till vid annat tillfälle).
”FI kan inte heller förbjuda finansiella företag att finansiera miljömässigt ohållbara verksamheter och aktiviteter. Men FI kan, och ska, ställa krav på att finansiella företag tar hänsyn till, och hanterar, relevanta risker. Det kan innebära att finansiella företag behöver minska sin finansiering av verksamheter som inte är långsiktigt hållbara eller hålla mer kapital i förhållande till exempelvis klimatrisker.”
Läsning rekommenderas! För övrigt ser jag fram mot framtida rapporter från FI som inte ”bara” fokuserar på klimatet.
Månadens reflektion. Jag tror vi behöver tala mer om vad som är det mest effektiva – och samtidigt etiskt försvarbara – sättet att handla med och i auktoritära länder. Handel leder inte automatiskt till demokrati, vilket Kina förmodligen är det tydligaste exemplet på. Samtidigt är isolering oftast inte någon bra strategi. Inom t.ex. utvecklingssamarbetet finns en hel del exempel på hur förändring kan åstadkommas trots att ledande politiker i mottagarlandet motsätter sig demokratisering. De som deltagit i förhandlingar vet att vägen till målet inte alltid är rak och det kräver såväl uppfinnesrikedom som flexibilitet att nå målet. Även om förhandlingsparten inte alltid har goda avsikter går det ofta att nå resultat – med bibehållen etisk kompassriktning.
——-
Månadens intervju. I tidigare nyhetsbrev har jag vid flera tillfällen nämnt cirkulär ekonomi. Att gå från ett linjärt synsätt till ett mer cirkulärt är nödvändigt om vi vill ställa om mot ett mer hållbart samhälle. Jag tror vi står inför en omställning som kommer sätta stora spår, men riktigt hur är inte riktigt lika tydligt. En del spännande exempel finns på Delegationen för cirkulär ekonomis hemsida. Nedan delar jag också för en intervju med en person som arbetar i en bransch som i högsta grad berörs av denna omställning. Det är tydligt att kunderna i stor utsträckning driver denna förändring men det är också tydligt att det finns mycket kvar att göra och många nya affärsmodeller kvar att utveckla…
Tre frågor till Jim Rendahl, COO på RENTA
Vad är RENTA för bolag?
RENTA är ett i grunden finskt företag som bildades 2015 och kom till Sverige 2018. Vi hyr framför allt ut maskiner – stora som små. Det här är en växande bransch som genomgår omfattande konsolidering just nu, med de för- och nackdelar som det innebär i fråga om att bygga företagskultur, fleet management mm. Men vi har en bra grund att stå på vilket gör att vi är en av de som växer snabbast och vi är redan nu en av de större aktörerna på den svenska marknaden. Idag har vi 44 depåer för uthyrning runt om i Sverige.
Vad är hållbarhet i er affär och vem driver den?
Vår affärsidé är att tillgängliggöra bra maskiner till kunder som behöver dem – men inte hela tiden – och därigenom slipper de införskaffa maskiner som de upplever som lite för dyra i inköp. Det innebär ett effektivt resursutnyttjande som minskar åtgången av metaller och annat som behövs för framställning av våra maskiner. Vi ser oss som en del av en framväxande cirkulär ekonomi, där vi lägger det linjära tänkandet bakom oss. Det fanns ju en affär i uthyrning före dess att vi började se på denna verksamhet ur ett hållbarhetsperspektiv, men efterfrågan på mer hållbara produkter och tjänster upplever jag helt klart har fått vår bransch att växa. Och den utvecklingen drivs av våra kunder och våra kunders kunder. För ganska många kunder är hållbarhet en utgångspunkt som de driver stenhårt, inte minst de företag som är så stora och medvetna att de har egna hållbarhetsansvariga. Vi försöker att se hållbarhet som mer än en miljö- och klimatfråga. Vi har tittat på Agenda 2030 och försöker se hur den kan stärka oss, men inte minst tänker vi att vi vill vara en “good citizen”. Ett schyst företag som tar ansvar även i de lokalsamhällen vi verkar. Och i det ser vi en trend som inte bara handlar om från idrottssponsring utan alltmer om aktörer såsom t.ex. Stadsmissionen.
Vad betyder hållbarhet för er framöver?
Dels finns förstås saker vi kan göra för att minska vår egen påverkan ännu mer, såväl vad gäller våra egna utsläpp som andra aspekter av hållbarhet än klimat. Men en ännu större utmaning är att bli vad jag tänker på som “truly sustainable”; att arbeta fram nya affärsmodeller där vi och våra kunder arbetar ännu närmre och kanske delar risker på ett annat sätt. Att gemensamt gå från det linjära tänkandet till det cirkulära och då kanske tala mer om sparsamhet än återanvändning. Här finns en kod kvar att knäcka som vi inte är helt färdiga med ännu.
Hållbarhetbrev-1:2 (februari 2021).
Ending our war [on nature] does not mean surrendering hard-won development gains. Nor does it cancel the rightful aspiration of poorer nations and people to enjoy better living standards. On the contrary, making peace with nature, securing its health and building on the critical and undervalued benefits that it provides are key to a prosperous and sustainable future for all.
-Antonio Guterres, FNs Generalsekreterare, i förordet till ”Making Peace With Nature” (som recenseras nedan)
Klimatkrisen – liksom hotet mot den biologiska mångfalden – ställer oss alla inför vägval. För många företag är detta en överlevnadsfråga, eller som Larry Fink, VD och ordförande för BlackRock (en av världens största fondförvaltare) skev i sitt årliga brev härom veckan:
There is no company whose business model won’t be profoundly affected by the transition to a net zero economy
Men hållbarhet (eller ESG som man ofta säger på engelska) handlar som bekant också om sociala och ekonomiska faktorer. Och att frågorna ofta hänger samman vet vi. Tänk bara på Covid-19 som är ett hot mot såväl ekonomi som hälsa , som förvärras av trångboddhet, utsatthet, fattigdom och sannolikt beror på att människor trängt undan fladdermöss från deras naturliga habitat. De företag som levererar väl på hela spektret av hållbarhet, inte bara klimat, är ofta mer framgångsrika än sina konkurrenter. Eller som Fink skriver i sitt brev:
[…]companies with better ESG profiles are performing better than their peers, enjoying a “sustainability premium.”
Även S&P Global är inne på liknande tankar i en nyligen lanserad trendspaning, som de avslutar med
And that means understanding ESG risks and opportunities is a focus that we are invested in for the long haul.
I ljuset av att hållbarhet
uppenbarligen är av stor betydelse för investerare är frågan om hur hållbarhet
ska mätas och definieras förstås viktig. Därför blir EUs taxonomi för gröna investeringar också alltmer aktuell. Taxonomin (vilket betyder ”indelning”, eller “klassificering”)
trädde visserligen i kraft redan i juli 2020 men den är fortfarande under
utveckling. Den färdiga taxonomin kan betraktas som ett verktyg för att
identifiera miljömässigt hållbara investeringar. Taxonomin hjälper till att
avgöra om en investering är miljömässigt hållbar eller inte, utifrån 6
miljömålsättningar som kommissionen fastställt:
1. minska klimatutsläpp 2. klimatanpassning 3. vatten och marina resurser 4. cirkulär ekonomi 5. föroreningar 6. skydd av ekosystem.
I Sverige har taxonomin välkomnats av många inom såväl finansbranschen som bland företag som kommer behöva förhålla sig till och rapportera i enlighet med taxonomin. Samtidigt har det väckts en del frågor och en del oro, inte minst från Svenskt Näringsliv. Det gäller bl.a. hur svensk energi ska klassificeras (t.ex. ses vattenkraft inte som helt ”grön”, inte heller bioenergi). Direkt eller indirekt kommer sannolikt en stor del av företagen i Europa känna av taxonomin de närmsta åren, och förhoppningsvis blir den ett viktigt bidrag till EUs ”green deal”.
Stort och smått. Nyligen utsåg tidningen Aktuell Hållbarhet de 100 hållbarhetsmäktigaste i Sverige. Detta år tog Svante Axelsson (FossilfrittSverige) över förstaplatsen från Greta Thunberg. Det ska nog ses som en indikation på att Fossilfritt Sverige och dess färdplaner lyckats väldigt väl med sina ambitioner att bidra till en samhällsomställning! Intressant att notera att ingen på topp 10 är näringslivsprofil och endast två är politiker (Per Bolund och Jytte Guteland).
Så två nyheter som jag tycker är värda att uppmärksamma: Ikea, H&M, Stora Enso och staten satsar på en ny fabrik för framställning av tyg från träd. Ska man tro några av de involverade kan detta vara en game changer i en bransch som brottas med stora hållbarhetsutmaningar.
En annan spännande nyhet är att företaget H2 Green Steel planerar att bygga en storskalig anläggning för tillverkning av fossilfritt stål utanför Boden. Satsningen är inspirerad av men ska inte sammanblandas med Hybrit. Senast 2030 ska företaget tillverka 5 miljoner ton fossilfritt stål per år, är tanken. Henrik Henriksson, idag hållbarhetsprofilerad VD för Scania, ska leda satsningen.
Månadens rapportrecension. Förra veckan lanserade FN-organet UNEP rapporten “Making Peace with Nature: A scientific blueprint to tackle the climate, biodiversity and pollution emergencies”. Jag vet att många menar att vi redan har fler rapporter om miljön och klimatet än vad vi behöver. Men samtidigt är det något speciellt med rapporter från FN, och inte minst denna typ av mer omfattande rapporter. De hjälper oss bygga global konsensus om vilka problemen är och vad som behöver göras för att möta de utmaningar vi står inför. Och rapporten radar upp problemen och visar hur de hänger samman. Utgångspunkten för rapporten är klimatkrisen, krisen avseende biologisk mångfald och krisen som följer av föroreningar – alla tre skapade av decennier av ohållbar produktion och konsumtion. Kommer vi inte tillrätta med dessa utmaningar så kommer vi ha mycket svårt att nå övriga globala hållbarhetsmål. Dagens ungdom liksom framtida generationer är beroende av en förändring nu, konstaterar rapportförfattarna. Men rapporten visar också på möjligheter, hur kriget mot naturen kan avslutas och skador repareras. Rapporten ger förslag på vad regeringar, finansiella institutioner, civilsamhälle, individer och inte minst näringslivet kan göra. Rekommendationerna är många, samtidigt som det konstateras att: .
“Only system-wide transformation will enable humanity to achieve well-being for all within the Earth’s finite capacity to provide resources and absorb human waste” (p. 28)
En del av denna transformation handlar, som jag skrev en del om i föregående nyhetsbrev, förstås om omställningen mot cirkulära affärsmodeller och cirkulär ekonomi.
Månadens reflektion: för varje rapport jag läser och från många av de samtal jag har med kunder, beslutsfattare och med anställda, så blir jag alltmer övertygad om att ESG är en game-changer för såväl näringsliv som offentlig sektor. I Lund, i Los Angeles och i Lusaka. I städer och på landsbygden, för läkemedelsföretag och gruvindustrin, för hotell- och musikbranchen. Att ligga långt fram ger konkurrensfördelar. Att tveka är lite som att fundera över om datorer verkligen är bättre än skrivmaskiner.
Sverige ligger långt fram avseende hållbarhet, vilket gäller såväl näringsliv som offentlig sektor. Men det finns ingen anledning till självgodhet. Vi är beroende av vår omvärld och det finns enormt mycket vi måste lära oss om vi vill fortsätta ligga i framkant. Jag skulle gärna se lite mer nyfikenhet från svensk media, offentlig sektor – och för all del även från många svenska företag – av vad som händer kring hållbarhet i andra delar av världen.
Hållbarhetsbrev-1:1 2021 (januari)
“In a connected world, an outbreak anywhere is a risk everywhere—and, on average, a new infectious disease emerges in humans every four months, with 75% of these new diseases coming from animals.” (Global Risk Report 2021, sid 73)
Stort och smått För ett par dagar sedan antog regeringen en handlingsplan för cirkulär ekonomi. Visionen är ”Ett samhälle där resurser används effektivt i giftfria cirkulära flöden och ersätter jungfruliga material.” Personligen är jag övertygad om att övergången mot en cirkulär ekonomi är omfattande (och spännande) – och kommer påverka såväl företag som myndigheter. Omställningen kommer kräva nya affärsmodeller och stora satsningar. (läs fö gärna min trendspaning kring hållbarhetstrender 2021 här)
Just nu granskar Riksrevisionen AP-fondernas hållbarhetsarbete. Finansmarknaden har som bekant en central roll för att målen i Agenda 2030 ska kunna nås, och AP-fonderna har såväl att säkra en långsiktigt hög avkastning som att ta hänsyn till hållbarhet. Med tanke på den kritik som förts fram mot inte minst AP 7 nyligen i radioprogrammet Kaliber (som jag personligen inte tyckte var helt övertygande) torde det bli intressant läsning. En fråga jag hoppas få läsa mer om är hur stöd till omställning från fossilberoende ska vägas mot avinvesteringar och vad som är mest effektivt.
Fossilfritt Sverige har nyligen, tillsammans med bland annat LKAB, Scania och SSAB, tagit fram en strategi för vätgas. Även om vätgas fram tills nyligen inte varit någon stor snackis i Sverige, är det en av de teknologier som fått företag som arbetar med hållbar energi att öka i värde, i vissa fall rusa på börsen. När solproducerad el nu gång på gång visar sig vara ekonomiskt fördelaktigt blir vätgas än mer intressant, också som ett sätt att lagra energi. Vätgas är ju som bekant också centralt i framställningen av fossilfritt stål, som SSAB, Vattefall och LKAB arbetar med inom ramen för Hybrit. För övrigt har Handelsbankens fond hållbar energi, som innehåller aktier i ett 70-tal företag, ökat i värde med smått otroliga 120% det senaste året. Grattis inte bara till de som tjänat pengar i fonden, utan till oss alla som får vara med och bevittna denna omställning bort från fossilberoende elproduktion.
Aktuella rapporter Nyligen publicerade World Economic Forum sin årligt återkommande Global Risk Report. I år ligger fokus, inte helt oväntat, på pandemin och dess konsekvenser. Rapporten består dels av en beskrivning av de lång- och kortsiktiga risker de 650 tillfrågade ser, dels en genomgång av olika ekonomiska, sociala och industriella utmaningar som påverkar risker och hur risker hanteras. Här behandlas bl.a. digitalisering (”Barriers to digital inclusivity”), ungdomar (”Youth in an age of lost opportunity”) och pandemin. Vad gäller risker så anses oförmåga att agera på klimathot samt smittsamma sjukdomar vara de som har såväl högst sannolikhet som störst konsekvenser, följt av massförstörelsevapen (konsekvens, inte sannolikhet) och minskad biologisk mångfald (både hög sannolikhet och konsekvens). Andra risker som bedöms ha hög sannolikhet och/eller konsekvens innefattar förlorade arbetstillfällen, extremväder, miljöförstöring, digital ojämlikhet och digital maktkoncentration., sammanbrott av it-infrastruktur och skuldkriser. De olika riskerna delas in i fem kategorier; ekonomiska, miljömässiga, samhälleliga, geopolitiska och teknologiska. Gemensamt för de flesta är att de är skapade av människor och att de kan undvikas av människor. Konsekvenserna av att de faller ut…. Covid 19 får i det sammanhanget kanske trots allt ses som relativt lätthanterbart jämfört med en del av de andra riskerna. Själv tycker jag fokuset på utanförskap -oavsett om det gäller arbetsmarknad, digitalisering eller inflytande – och hur det riskerar leda till sociala protester, kändes särskilt relevant (rapporten skrevs så vitt jag vet före stormningen av Kapitolium).
En rapport om risker blir naturligt ganska pessimistisk, men jag tycker ändå att de lyfter möjligheter, vilket följande citat får illustrera “Businesses that reflect societal values, with clarity of purpose not merely empty rhetoric, can support a broad-based and sustainable economic recovery and growth, as well as the strengthening of societal trust and reduction of inequality” (sid 68)
Månadens reflektion Snart är vaccinet här och tittar man på erfarenheter från tidigare pandemier så kan vi vänta oss en tid av mer utåtriktat samliv, kanske blir vi också mer riskbenägna (lyssna på DN: ”Efter pandemin: risktagande, vidlyftigt sex och fest” ). Enligt resebranshchen har bokningarna tagit fart. Affärsresandet kommer dock inte återhämta sig i samma takt, spås det. Jag tror att resande mellan länder för mycket gott med sig; det ökar vår förståelse för andra människor och kulturer och det medför ofta ekonomisk aktivitet – tillväxt – som inte bygger på konsumtion av varor. Men priset i form av utsläpp av växthusgaser är väldigt högt. Därför måste vi snarast få till ekonomiska incitament som snabbar på omställningen mot el (för kortare sträckor), vätgas och eventuellt andra lösningar. Det behöver kort sagt bli dyrare att bidra till den globala uppvärmningen. Idag är priset för utsläppen orimligt låga och därmed är incitamenten för en omställning ganska små.
Hållbarhetstrender 2021 – en breddad agenda?!
7 december 2020
Vilka hållbarhetsfrågor som kommer vara viktigast under 2021 beror förstås på bransch och specifika utmaningar som olika företag och organisationer har. Det finns dock vissa frågor som sannolikt kommer dominera den bredare hållbarhetsdebatten såväl i Sverige som internationellt.
För det första kommer klimatkrisen fortsätta att dominera samtalet och den kommer också bli allt viktigare i länder där den tidigare kanske inte diskuterats så mycket. Den får dock konkurrens av utmaningar kring biologisk mångfald.
Utarmningen av den biologiska mångfalden är också en kris – ett reellt hot mot växter och djur som får påtagliga konsekvenser för oss människor och det sätt vi lever. Utfiskade hav och bi-död är bara två exempel. Det går att uppskatta hur många djur- och växtarter som utrotas varje år, däremot har det varit svårare att mäta hur t.ex. företag kan minska sin negativa påverkan. Detta kommer vi höra mer om under 2021.
En annan fråga som diskuterats mycket under senare år är rasism, sexuella trakasserier och frånvaron av mångfald – eller kanske snarare hur medelålders män (vita män i Västeuropa) och deras perspektiv tillåtits dominera näringsliv, politik och det offentliga samtalet. Frågan kommer, i alla fall utifrån ett hållbarhetsperspektiv, diskuteras utifrån hur ”perspektivtäthet” berikar.
En helt central fråga avseende hållbarhet, som rönt ett begränsat intresse hos svenska företag, är fattigdom och exkludering. Samtalet om vilket ansvar olika aktörer har, vilka riskerna är med den tilltagande fattigdom som vi nu ser i spåren av Corona samt vad som kan göras kommer tillta. Det är inte en fråga för de fattigaste och resurssvagaste länderna; de flesta fattiga människor bor i medelinkomstländer och dessutom börjar frågan om gränser bli allt mindre viktig. Precis som med klimatet är fattigdomen en global angelägenhet som hotar tillväxten, vårt välstånd och vår kollektiva moral.
Så vilka lösningar kommer då diskuteras mest? I tillägg till det ständigt aktuella samtalet om digitalisering och innovation tror jag att det är tre frågor som kommer dominera:
- Debatten kommer präglas av att det bara är 9 år kvar till 2030. Det år då de 17 mål för hållbar utveckling som världens länder – och en mycket stor mängd företag – skrivit under eller ställt sig bakom ska vara uppnådda. Samtidigt kommer den hype vi sett kring Agenda 2030 bland företag avta något. Delvis för att den upplevs som alltför omfattande, vilket i sin tur är skälet till att kommuner och stater kommer intensifiera arbetet med Agenda 2030. För stater är Agenda 2030 en vägvisare och ett ramverk, vilket upplevs som värdefullt i tider av osäkerhet och snabb förändring.
- Cirkulär ekonomi, en ekonomisk modell som betonar betydelsen av återbruk och återvinning av resurser snarare än utvinning av så kallade” jungfruliga resurser”, letar sig in i allt fler affärsmodeller och kommer även börja påverka lagstiftning. Ett tydligt exempel är batteritillverkaren Northvolt som planerar att använda uttjänta batterier som en av sina viktigaste insatsvaror. Företag som Blocket och Tradera kommer få alltmer konkurrens, även från etablerade företag.
- Samarbete. Varken företag eller stater kan själva lösa alla de utmaningar de står inför. Det har blivit allt tydligare i takt med växande komplexitet och ökande kostnader. Det handlar inte bara om att det är dyrt att utarbeta nya produkter. Konsumenter vill se ökad spårbarhet i värdekedjan – varifrån kommer egentligen mina skor – och allt fler företag börjar därför se tillbaka på samarbeten som utgår från värdegemenskap och etik, snarare än kontrakt och hot om stämningar. Inom statlig sektor i de nordiska länderna har tillitsbaserat ledarskap varit populärt under några år. Samma diskussion har letat sig in i näringslivet (men med lite annan terminologi) och till länder utanför Norden. Vi vill – och tror oss behöva – lita mera på varandra. Samtidigt, även om det låter som en paradox, kommer lagstiftning och regleringar bli allt viktigare. Ett sådant exempel är EUs taxonomi för gröna investeringar som kommer öka intresset för hållbarhet hos både investerare och företag. Att det intresset inte alltid tar sin utgångspunkt i vad som är viktigast utifrån företagets verksamhet – materialitet – kan komma att bli en utmaning och ytterligare ett samtalsämne under 2021.
Det var mina 5 cent kring vilka hållbarhetsfrågor som kommer dominera samtalet 2021. Något avgörande som jag missat?
Why are some companies still so poor in measuring impact beyond profit? (because we are not asking them)
February 2020
“To prosper over time, every company must not only deliver financial performance, but also show how it makes a positive contribution to society.” – Larry Fink, BlackRock
As a decision maker you need data. The more data, and the more capacity to analyse the data, the better the quality of the decision. (At least in theory. In reality other factors also come at play, such as feelings and quality of data). With the abundance of data we have today, and the huge capacity to analyse data, decisions today ought to be great. But they aren’t always.
A quick look at reality gives a mixed picture; companies as well as governments spend lots of energy on collecting data, measuring and adjusting. This has clearly helped many companies to grow in their respective markets, it has advanced research and generally, I believe, contributed to a better world (remember Hans Rosling!) But I can’t help getting the feeling that all our attempts to collect and analyse data and transform all that into decisions isn’t very efficient; it simply gives us a fairly poor value for money… or else we would also have tackled for example climate change or the growing resistance towards antibiotics.
More and higher quality data is great but it won’t take us all the way. We also need to know what we want to achieve, or else we won’t know what to look for. Imagine, for example, that I want to invest some money on the stock market with an expectation that my money should grow and do good. I also want to maximize my return on investment. I’m sure any broker can give me plenty of alternatives but, as long as I don’t provide more information on what I mean by “return on investment” the task is difficult. Am I happy with a high financial return provided the companies I’m investing in doesn’t cause too much harm on people and planet? Or do I want to stimulate a transition towards a greener or equal society – even if that would mean a higher risk and possibly a lower financial return? (see also my piece on Impact investment)
Basically, the dilemma is fairly similar to what I experience when I go shopping at for example the grocery store. When I shop, I need to balance factors such as price with how healthy, tasty and sustainable my basket is. At times the factors meet, but most often I need to make at least some trade-offs. This can cause some frustration but I can usually handle it even though I often feel that I probably could have made better, more rational choices if I only had more knowledge (data) or capacity to analyse it (including time). When it comes to my private shopping, I’m accountable to no one, but if I spend or invest other people’s money, I need something more tangible to base my decisions on.
There are two challenges with measurement that I grabble with right now: sometimes we measure too much and the wrong things, sometimes we measure too little.
- Measurements don’t always measure what you actually want them to measure. In development circles this is sometimes referred to as obsessive measurement disorder referring to a situation where there is a shift of attention towards choices (investments decisions) where results are easy to quantify. For example: the number of sold items isn’t necessarily a good indicator of profit if the margin is very low. By measuring the “wrong” things we incentivise “wrong” behaviour. Reality is often more complex than an excel sheet, as many leaders involved in leading people would claim.
- We also measure too little. Perhaps because some things are difficult to quantify and then I find that companies often resort to story-telling rather than finding some other way of specifying what we want to achieve (goal) and what has actually been achieved (impact). This is often a sign, I think, that the result isn’t considered critical. Like charity. “People tell us that through our investment in this low-income neighbourhood we have brought down crime.” If I want my investment to impact the crime rate in a low income neighbourhood, I certainly want more information than that.
Good news are that this is an area where is a lot going on. There are several initiatives, some industry led and some by research institutions (see for example the framework by the Sustainability Accounting Standards Board prmoted by e.g. BlackRock, or The impact management project). In addition, the United Nations are also putting a great deal of energy into coordinating a harmonized approach – which is crucial for the successful implementation of the Sustainable Development Goals.
There are plenty of companies that are great at measuring and adapting. Because if you don’t adapt to what you measure, you may be left behind while customers go elsewhere. Therefore I think that if customers and investors ask for measurements and indicators that can be analysed within and across markets the companies will certainly come up with the indicators and KPI’s needed to get there. And within a few years KPI’s on sustainability that can be used as a tool for investors, will be almost as common as KPI’s on sales. Let us make sure, however, that we don’t slide from measuring too little, right into some form of obsessive measurement disorder!
Hållbart företagande: några lärdomar
Februari 2020
En del företag, företrädesvis större, ser hållbarhet som affärskritiskt. Det vill säga från deras perspektiv handlar det om att erbjuda en så hållbar produkt som möjligt – eller försvinna. Lite av en game-changer, som digitalisering ungefär. Ofta brukar H&M och IKEA användas som exempel, men det finns många fler. Några ”svenska” företag som imponerat på mig är Ragn-Sells (som tänkt mycket kring cirkulära affärsmodeller), SSAB (som vill komma bort från kolberoende stålproduktion), Vattenfall (som lägger ner stor energi på att hitta samarbeten och lösningar som för oss bort från överdriven och fossilberoende energi), Essity (som bl.a. har en spännande ansats i sina hållbarhetsplattformar), Electrolux (som tjänat pengar på att förbättra arbetsmiljön i sina fabriker) liksom flera andra av företagen inom Investorsfären samt många fler. För många är det klimatförändringarna som är den stora utmaningen som driver utvecklingen, men särskilt hos de stora bolagen är hållbarhet mer än klimat – vilket inte betyder att alla 17 hållbarhetsmålen är lika affärskritiska.
Alla de bolag jag nämner ovan har olika utmaningar, olika lösningar och säkert delvis olika bevekelsegrunder för sitt hållbarhetsarbete. Det finns lärdomar från vart och ett av dem vilket jag inte har möjlighet att gå in på nu, men ska strax försöka sammanfatta några av de faktorer som jag tycker förenar dem. Men först några tankar om företag som inte kommit så långt.
Bland mindre och medelstora företag som jag talat med eller försökt läsa in mig på är det inte helt ovanligt att de ser på hållbarhet som en bland många trender. Inte särskilt intäktsdrivande, förknippat med kostnader och därmed heller inte affärskritiskt. Något man kan ägna sig åt för att man som ägare tycker att det är viktigt, eller möjligen för att det gör det lättare att attrahera rätt arbetskraft. Vissa företag känner av ökade regleringar inom miljöområdet (exempelvis inom entreprenad och transportbranschen) men så har det alltid varit och är något man får förhålla sig till när det kommer. Lite samma trend tycker jag mig ibland se även bland större företag som är delar av multinationella koncerner där ägarna inte uppfattat hållbarhet som någon avgörande fråga.
Jag kan känna igen denna inställning från en del företag jag mött i östra och södra Afrika;
”vi försöker göra ett bra, hederligt jobb men vi är omgärdade av motstånd och prövningar i allt från skyhöga räntor till uteblivna regn för att inte tala om skatter och regleringar. Vårt jobb är att förbli lönsamma genom att systematiskt ta oss förbi alla hinder.”
Dessa företag drivs ofta med främsta målet att göra vinst. De är inte uttalat värderingsdrivna och har oftast inte gjort någon materialitets-(väsentlighets) analys. Ofta är planeringshorisonten relativt kort, även för små familjeägda företag. Men det betyder inte att företagen alltid är ute efter att maximera vinsten till varje pris; de kan mycket väl väga in konsekvenser för såväl natur, kunder som sin egen och anställdas hälsa. Inte alltid så strukturerat, men ändå. Jag tror att en hel del av dessa företag kommer klara en övergång mot ett mer hållbart samhälle utmärkt. De med entreprenörskapet i blodet och som möter nya regleringar och nya kundbehov snabbt och flexibelt. De som å andra sidan mödosamt byggt upp sin affärsmodell på ohållbar produktion- eller konsumtion och inte uppfattat att samhället förändras, kommer få stora utmaningar.
I denna grupp av företag som inte sett hållbarhet som särskilt affärskritiskt finns de som är familjeägda och bland dem ser jag en möjlighet att väga samman ägarengagemang och långsiktighet med hållbarhet. Värderingsmässigt finns ofta redan en viss samstämmighet, inte minst hos de som önskar att barnbarnen en dag ska ta över verksamheten.
Jag inser förstås att det är kostsamt att vara först ut och investera före dess att det finns upparbetad efterfrågan på hållbara produkter. Men nu är det inte längre för tidigt. Det finns lediga platser långt upp i startfältet men tiden börjar rinna ut. Investerar du i ett dieselfordon som mot förmodan inte godkänts för att köras på 100% förnybar diesel behöver du ställa dig frågan vad restvärdet kommer vara om 5 år. Tiden rinner ut för de som tror att hållbarhet är något tillfällig, en fluga (vilket jag skrivit om tidigare)
Bland de stora företagen som ser att deras affärsmodeller har ett för kort ”bäst-före-datum” kan man utläsa olika strategier (”bäst-före” är för övrigt ett begrepp jag och några kollegor använde i en studie som genomfördes av konsultbolaget Cartina där vi tittade på vad som kännetecknar ett framgångsrikt företag 2025. Spännande studie, tycker jag). Förstås ligger det en ekonomisk kalkyl i botten, men man kan också se hur ägarförhållanden påverkar ambition. De som, likt Investorsfären eller för den delen pensionsförvaltare, ägnar sig åt ”evigt ägande” väger ofta in fler aspekter och är inte lika känsliga oroliga för kortsiktiga fluktuationer på börsen. Å andra sidan, invänds det ibland, har de inte heller samma morot som de som är känsliga för hastiga kursrörelser eller för den delen de som söker finansiering.
I en drygt årsgammal rapport konstaterar Finansinspektionen att endast hälften av de 67 företag de studerat är tydliga med hur deras hållbarhetspolicier genomförs i praktiken. Det, i sin tur, gör att det är svårt att säga något bestämt om huruvida höga ambitioner verkligen får genomslag i verksamheten. FI konstaterar också, vilket nog alla de som är intresserade av att investera i hållbara företag konstaterat: det är svårt att jämföra företagens hållbarhetsinformation.
Tre saker som jag, om än inte alls med någon vetenskaplig precision, tycker förenar företag där jag tycker mig se att fina skrivningar också fått genomslag:
- De ser inte hållbarhet som ett val, de ser det som mer eller mindre affärskritiskt. Ledningen äger frågan. Än så länge fokuserar de huvudsakligen på att reducera sin klimatpåverkan (dvs det är vad de just nu upplever som affärskritiskt), men jag tycker mig se tecken på att inte minst ägare uppfattar att de har ett ansvar för såväl planet som människor (amerikanska Business roundtable gjorde för några månader sedan ett intressant uttalande om det bredare ansvaret).
- Kunden bestämmer. Men det räcker inte, även ägare och anställda måste sluta upp, annars riskerar omställningen tappa i kraft.
- Det är svårt att mäta och jämföra hållbarhet. I synnerhet bortom CO2-utsläpp. Och kanske finns en ovilja:för som konsument eller investerare är det svårt att jämföra företag. Men de organisationer och företag som gjort framsteg försöker kontinuerligt lära sig mer