COP26. Vad hände egentligen?
Mycket och sammantaget är nog glaset halvfullt.
COP 26 i Glasgow lyckades med att fastställa spelreglerna för Parisavtalet. Man kom också överens om att fossila subventioner ska fasas ut och användningen av kol ska minska. Dessutom är 1,5-gradersmålet “fortfarande inom räckhåll”, om än knappt. Farhågan om att prognosen skulle öka upp mot 2,8 grader besannades inte då nya, skärpta, åtaganden gjorts. Just nu summerar olika länders åtaganden till strax under 2 grader (med viss variation i bedömningarna). Däremot finns det arbete kvar att göra kring bl.a. prissättning för utsläpp, något som inte minst stora delar av det svenska näringslivet efterfrågat.
Nya administrationen i USA tycks ha bidragit positivt till förhandlingarna (i alla fall i vissa avseenden) men det är också värt att notera att flera andra viktiga ekonomier gjort mer långtgående åtaganden än vad några av oss befarade – exempelvis Brasilien och Saudiarabien. Jag hade hoppats på mer, men tycker nog ändå att mötet kom något längre än jag förväntat mig. Men även om glaset är halvfullt så är det som alltid i handlingen vi verkligen kan avgöra resultaten.
Cirkulär ekonomi
En fråga som allt fler industrier och företag ställer sig är hur deras produkter och produktionsprocesser kan slutas, så att resurser återanvänds och därmed avskaffar avfall som koncept (avfal i en process blir därmed input i en annan. Kanske kommer ni ihåg begreppet vagga-till-vagga). Därför är det intressant med en helt ny storsatsning om 3 miljarder kronor om materialforskning och tillverkningsprocesser för hållbarhet just tillkännagivits (finansierad av Knut och Alice Wallenberg Stiftelse, genom RISE). Nyligen startades även nätverket CIRCLA, där ett 50-tal aktörer ska arbeta gemensamt med systemtransition och klimatneutral och cirkulär produktion. Ett mer cirkulärt ekonomiskt tänkande och cirkulära affärsmodeller ser ut att kunna bli en svensk exportprodukt med potential att förändra våra ekonomier! För den som vill lära sig mer är delegationen för cirkulär ekonomi ett bra ställa att börja.
Hållbarhetsrapportering och certifieringar
IOSCO, den internationella organisationen för värdepapperstillsyn, har nyligen presenterat en delvis kritisk rapport med rekommendationer om hur värdering av hållbarhetstjänster kan förbättras. En granskning av granskarna, dvs de som värderar och betygsätter företags hållbarhetsarbete, med andra ord. I takt med att hållbarhet har blivit en hygienfaktor har vi sett en framväxt av allt fler certifieringar och betygsättningar. Det är naturligt och på många sätt välkommet, men eftersom det i stor utsträckning saknas fastställda kriterier för hur hållbarhet ska jämföras och redovisas, är det en utmaning att de olika certifieringarna emellanåt pekar åt olika håll vilket i sin tur kan leda till att de olika institutens trovärdighet ifrågasätts. En del av problemet är ironiskt nog avsaknaden av transparens i processen.
Erik Thedéen, Finansinspektionens generaldirektör, är ordförande för gruppen som ansvarat för rapporten.
Social hållbarhet – vad är det?
Senaste veckorna har jag fått flera frågor från företag om just social hållbarhet. För en del företag är det en del av affärsmodellen, för andra är allt utöver det lagen kräver ett frågetecken. Det handlar om människors möjlighet att få sina mänskliga rättigheter tillgodosedda, om hur vi människor ska kunna utvecklas och ges lika möjligheter att leva ett gott liv utan att det inkräktar på andra människors möjlighet att leva ett gott liv inom ramen för ett samhälle som håller samman. Min erfarenhet är att i många länder anser man att den politik som förts i Sverige de senaste decennierna, oavsett färg på regeringen, ligger väl i linje med essensen av social hållbarhet.
Det är inte alltid så enkelt – eller klokt – att göra tydliga distinktioner mellan de sociala-, ekonomiska- och miljömässiga dimensionerna av hållbarhet. Det blev tydligt i och med Agenda 2030 och de 17 hållbarhetsmålen: de är i princip alltid mer eller mindre relaterade. När man talar om investeringar och kapitalmarknader talar man i stället om ESG – Environmental, Social and Governance, vilket alltså handlar om hur hållbara företag är i dessa tre dimensioner. Just nu är det (av förståeliga skäl) mycket fokus på klimatet. För företag har klimatfrågan fördelen att den är relativt sött enklare att mäta. Men det innebär inte att vi kan tona ner andra aspekter av hållbarhet. Vi behöver helt enkelt gå framåt inom många områden samtidigt, annars riskerar vi att inte nå några mål alls. För företag gäller därför att analysera vad de kan göra för att dels följa de regelverk som finns avseende exempelvis arbetsrätt och värdekedjor eller, om de har högre ambitioner, att aktivt skapa värde för människor genom sina tjänster eller produkter. I tidigare nyhetsbrev har jag skrivit om shared value (läs mer här). Det är ett koncept som ganska väl beskriver vad företag kan göra för att bidra till social utveckling.
If private sector resources can be more effectively leveraged to simultaneously improve societal and business needs, the impact on our social and environmental challenges and opportunities could be significant and positively change the lives of many people on this planet. -www.sharedvalue.org
Förväntningarna, även från investerare och finansiärer, på att företag även ska ha en social nytta tycks öka. Kanske har arbetet kring en EU taxonomi för social hållbarhet bidragit, även om det är oklart om den kommer bli förverkligad (den sociala taxonomin, dvs klassificeringen, kallas ibland för den “röda taxonomin”. Läs mer i mitt förra nyhetsbrev här).
Det var allt för denna gång!