Kategori: sustainablity
Kategorier
We-ness nyhetsbrev mars 2021
Tack för fin återkoppling på tidigare brev och hoppas att du tycker om detta brevet också! Denna gång om bl.a. korruption, disclosureförordningen, vattendagen, FIs hållbarhetsrapport och en intervju med en företrädare för ”maskinuthyrningsbranshcen” – om cirkularitet. Som vanligt är jag tacksam för såväl spridning som återkoppling.
“En del svenska företag ligger långt fram när det gäller öppenhet och omställning. Övriga gör klokt i att höja sin ambitionsnivå och lära sig av dem som är bäst i klassen.” -Finansinspektionens hållbarhetsrapport 2021, sid 5
Korruption. Vid det här laget känner väl de flesta till att för bara ett par decennier sedan var det avdragsgillt för svenska företag att betala mutor i andra länder. Från det perspektivet är det inte så svårt att förstå hur djupt rotat korruption är som affärsmetod. Min bild är visserligen att svenska företag har gjort stora framsteg senaste åren och att korruption inte längre är en vedertagen affärspraxis. Jämför bara med hur synen på gåvor, inom såväl privat som offentlig sektor, förändrats. Whiskey flaskor och bjudresor är inte lika vanligt längre och i den mån det fortfarande förekommer dyker flaskorna ofta upp på julborden i stället för att berörda inköpare eller chefer tar med dem hem. Uppdrag Gransknings reportage om mutor av Scania i Indien – ett företag med mycket höga hållbarhetsambitioner – är samtidigt en viktig påminnelse om att korruption förekommer och att svenska företag absolut inte är immuna; det tycks finnas en lockelse i att ta genvägar samtidigt som de flesta av oss som arbetat med att försöka ro i hamn affärer på ”svåra marknader” vet att det faktiskt går att göra affärer utan mutor!
Förra månaden skev jag en del om EUs taxonomi för hållbara investeringar. Nu är det “disclosureförordningen”, som trädde i kraft 10 mars, som många talar om. I och med förordningen är finansmarknadsaktörer skyldiga att lämna särskild hållbarhetsinformation på sin webbplats och i upplysningar som lämnas innan avtal ingås. Från 1 januari 2022 ska ESG-faktorer redovisas även i den regelbundna rapporteringen. Finansinspektionens uppmaning till finansmarknadsaktörerna är att ”systematiskt identifiera hållbarhetsfaktorerna (ESG-faktorerna) i den egna verksamheten och se över hur de kan integreras i hanteringen av hållbarhetsrisker i relevanta processer. När det gäller klimataspekter är TCFD:s rekommendationer en god utgångspunkt, eftersom de redan är integrerade i direktivet om icke-finansiella rapporter (NFRD) genom riktlinjer från EU-kommissionen”. Den svenska överätningen av förordningen kan ni läsa här.
Stort och smått
Utbildning blir allt viktigare på arbetsmarknaden och därför är konsekvenserna av Covid-19 på utbildningsnivån oroande. Rädda Barnen räknar med att världens barn i snitt förlorade 1/3 (74 dagar) av sin utbildningstid förra året.
Svenska klädföretag (först H&M, sedan även Lindex och Kappahl) har tillfälligt slutat köpa in kläder från Myanmar, som en följd av militärens maktövertagande. Det känns bra men det väcker också frågor om vad som är det bästa sättet att agera i situationer av tilltagande människorättsövergrepp. Demokratin är dessvärre på tillbakagång i världen sedan 10-20 år tillbaka och att isolera samtliga icke demokratiska stater är sannolikt varken önskvärt eller möjligt. En bra genomgång av denna fråga bjöd Börje Ljunggren (tidigare Kinaambassadör, bland annat) på i Dagens Nyheter häromdagen.
EU parlamentets förslag till klimattullar har rönt en hel del intresse och SWECOs hållbarhetschef Mattias Goldmann skrev nyligen att detta kan vara den game changer som klimatet så desperat behöver. Tanken är att tullarna ska tvinga fram mer verkliga pris på utsläpp även i de länder där varorna tillverkas – i annat fall beläggs de med strafftullar. Därmed skapas ett incitament för länder att beskatta koldioxidkrävande industrier mer. Om det blir verklighet återstår dock att se.
Nyligen inföll Internationella Vattendagen – och dessutom Skogens dag. Just nu rasar som bekant en omfattande debatt om den svenska skogen och inte minst skogsvården. I korthet kan debatten sägas handla om såväl biologisk mångfald (vilket utarmas i “industriskog där det råder så kallade monokulturer), skogen som kolsänka (har vi i ur ett klimatperspektiv “råd” att avverka skog och i så fall vilken skog, hur mycket och när?) samt lönsamhet. Debatten är intensiv och att inte minst biologisk mångfald börjar värdesättas alltmer är tydligt. Motsättningen blev tydlig när VDn för statliga Sveaskog, Hannele Arvonen, fick gå nyligen.
Vatten diskuteras inte lika intensivt i Sverige, men det kanske det borde; till skillnad från t.ex. olja så är ju vatten livsviktigt på riktigt. Dessutom är vatten centralt för våra ekonomiska system. Därför kanske inte så konstigt att när McKinesy skriver i en rapport nyligen: ”However, hope is not lost. Businesses can play a leading role in mitigating the water issue to limit not just their own risk but also the risk of all stakeholders relying on these systems. This can be accomplished by directing action through three spheres of influence: direct operations, supply chain, and wider basin health.” För de som är intresserade av mer information om vatten och vattendagen rekommenderar jag ett besök på svenskbaserade vatteninstitutet SIWIs hemsida.
Månadens rapportrecension
Finansinspektionen kom nyligen ut med sin hållbarhetrapport för 2021. Utgångspunkten är riskdagens beslut från 2015 om att det finansiella systemet ska bidra till en hållbar utveckling. Mycket intressant (och lättillgänglig) läsning för de som är intresserade av hur finansiella företag arbetar med hållbarhet och hållbarhetsrisker, inklusive hållbarhetsredovisning. I rapporten konstateras bland annat att mer enhetlig standard för hållbarhetsredovisning (globalt) sannolikt kommer inom kort (samtal pågår mellan bl.a. GRI och SASB). Rapporten ger också en fingervisning om att myndigheternas intresse för hållbarhet fortsätter att öka och att självreglering och företagens goda vilja att ställa om nog inte kommer räcka framöver; det finns t.ex. ingen anledning för banker att avvakta utan de bör redan nu gå före och redovisa sin exponering mot klimatrelaterade risker. I rapporten föreslår FI också att företag i ökad utsträckning bör sätta och redovisa internpris på koldioxid, som en förberedelse mot en mer realistisk prissättning på koldioxid (alla är inte lika övertygade om det förträffliga med detta förslag, vilket jag får återkomma till vid annat tillfälle).
”FI kan inte heller förbjuda finansiella företag att finansiera miljömässigt ohållbara verksamheter och aktiviteter. Men FI kan, och ska, ställa krav på att finansiella företag tar hänsyn till, och hanterar, relevanta risker. Det kan innebära att finansiella företag behöver minska sin finansiering av verksamheter som inte är långsiktigt hållbara eller hålla mer kapital i förhållande till exempelvis klimatrisker.”
Läsning rekommenderas! För övrigt ser jag fram mot framtida rapporter från FI som inte ”bara” fokuserar på klimatet.
Månadens reflektion
Jag tror vi behöver tala mer om vad som är det mest effektiva – och samtidigt etiskt försvarbara – sättet att handla med och i auktoritära länder. Handel leder inte automatiskt till demokrati, vilket Kina förmodligen är det tydligaste exemplet på. Samtidigt är isolering oftast inte någon bra strategi. Inom t.ex. utvecklingssamarbetet finns en hel del exempel på hur förändring kan åstadkommas trots att ledande politiker i mottagarlandet motsätter sig demokratisering. De som deltagit i förhandlingar vet att vägen till målet inte alltid är rak och det kräver såväl uppfinnesrikedom som flexibilitet att nå målet. Även om förhandlingsparten inte alltid har goda avsikter går det ofta att nå resultat – med bibehållen etisk kompassriktning.
Månadens intervju
I tidigare nyhetsbrev har jag vid flera tillfällen nämnt cirkulär ekonomi. Att gå från ett linjärt synsätt till ett mer cirkulärt är nödvändigt om vi vill ställa om mot ett mer hållbart samhälle. Jag tror vi står inför en omställning som kommer sätta stora spår, men riktigt hur är inte riktigt lika tydligt. En del spännande exempel finns påDelegationen för cirkulär ekonomis hemsida. Nedan delar jag också för en intervju med en person som arbetar i en bransch som i högsta grad berörs av denna omställning. Det är tydligt att kunderna i stor utsträckning driver denna förändring men det är också tydligt att det finns mycket kvar att göra och många nya affärsmodeller kvar att utveckla…
Tre frågor till Jim Rendahl, COO på RENTA
Vad är RENTA för bolag?
RENTA är ett i grunden finskt företag som bildades 2015 och kom till Sverige 2018. Vi hyr framför allt ut maskiner – stora som små. Det här är en växande bransch som genomgår omfattande konsolidering just nu, med de för- och nackdelar som det innebär i fråga om att bygga företagskultur, fleet management mm. Men vi har en bra grund att stå på vilket gör att vi är en av de som växer snabbast och vi är redan nu en av de större aktörerna på den svenska marknaden. Idag har vi 44 depåer för uthyrning runt om i Sverige.
Vad är hållbarhet i er affär och vem driver den?
Vår affärsidé är att tillgängliggöra bra maskiner till kunder som behöver dem – men inte hela tiden – och därigenom slipper de införskaffa maskiner som de upplever som lite för dyra i inköp. Det innebär ett effektivt resursutnyttjande som minskar åtgången av metaller och annat som behövs för framställning av våra maskiner. Vi ser oss som en del av en framväxande cirkulär ekonomi, där vi lägger det linjära tänkandet bakom oss. Det fanns ju en affär i uthyrning före dess att vi började se på denna verksamhet ur ett hållbarhetsperspektiv, men efterfrågan på mer hållbara produkter och tjänster upplever jag helt klart har fått vår bransch att växa. Och den utvecklingen drivs av våra kunder och våra kunders kunder. För ganska många kunder är hållbarhet en utgångspunkt som de driver stenhårt, inte minst de företag som är så stora och medvetna att de har egna hållbarhetsansvariga. Vi försöker att se hållbarhet som mer än en miljö- och klimatfråga. Vi har tittat på Agenda 2030 och försöker se hur den kan stärka oss, men inte minst tänker vi att vi vill vara en “good citizen”. Ett schyst företag som tar ansvar även i de lokalsamhällen vi verkar. Och i det ser vi en trend som inte bara handlar om från idrottssponsring utan alltmer om aktörer såsom t.ex. Stadsmissionen.
Vad betyder hållbarhet för er framöver?
Dels finns förstås saker vi kan göra för att minska vår egen påverkan ännu mer, såväl vad gäller våra egna utsläpp som andra aspekter av hållbarhet än klimat. Men en ännu större utmaning är att bli vad jag tänker på som “truly sustainable”; att arbeta fram nya affärsmodeller där vi och våra kunder arbetar ännu närmre och kanske delar risker på ett annat sätt. Att gemensamt gå från det linjära tänkandet till det cirkulära och då kanske tala mer om sparsamhet än återanvändning. Här finns en kod kvar att knäcka som vi inte är helt färdiga med ännu.
I don’t mean to sound too formal or stiff, but I really believe that…
This is a defining moment of our time. This is the moment upon which future generations will hold us accountable; will we do what it takes to achieve the 17 sustainable development goals?
Because if we don’t, there is a considerable risk that climate change will force us to change our way of life in very unpleasant ways. In a few generations large areas around the equator may be almost inhabitable for those not used to live and survive in dessert-like areas. A couple of degrees warmer in my home country Sweden may be welcome by some, but few of us are prepared for the extreme rains – or the lack of rains for that matter. We will have to get used to more extreme weather conditions. But climate is not the only challenge.
Today more than 700 million people are considered extremely poor (less than 1.90 USD/day), more than 800 million people are estimated to go hungry and more than 600 million youth lack basic literacy and mathematical skills. Almost 800 million people lack access to safe drinking water services. The number of people living in authoritarian countries is, again, on the increase; roughly every third human being lives in a country where democratic space is shrinking. And often different dimensions of poverty reinforce each other: a poor person often lack both resources, power, opportunity and live in an environment where s/he isn’t safe. That would be true for a victim of trafficking living on the streets of Stockholm, as well as a widowed, uneducated grandmother in the slums of Guatemala city. In other words: life is really hard on hundreds of millions of people today, who have little expectations of tomorrow except for more pain. Life is also going to be tough on hundreds of millions of people in 2030, many of whom are not even born yet, unless we choose to act on the 17 sustainable development goals.
If we choose to be part of the solution, and not part of the problem, this is also a time of opportunities. When countries and corporations, Swedes and Kenyans, Australians and Brazilians decide that they will work together to pursue the goals -then we stand a chance. Remember when the USA decided, almost 60 years ago, that they would put people on the moon – and they did. Then imagine what we could do if we start a movement. Have a look at Greta. Even if you don’t agree with her, just imagine if we all had some of her determination and we could agree to use the 2030 Agenda as our roadmap. A sense of we-ness.
Let’s run!
“To prosper over time, every company must not only deliver financial performance, but also show how it makes a positive contribution to society.” – Larry Fink, BlackRock
As a decision maker you need data. The more data, and the more capacity to analyse the data, the better the quality of the decision. (At least in theory. In reality other factors also come at play, such as feelings and quality of data). With the abundance of data we have today, and the huge capacity to analyse data, decisions today ought to be great. But they aren’t always.
A quick look at reality gives a mixed picture; companies as well as governments spend lots of energy on collecting data, measuring and adjusting. This has clearly helped many companies to grow in their respective markets, it has advanced research and generally, I believe, contributed to a better world (remember Hans Rosling!) But I can’t help getting the feeling that all our attempts to collect and analyse data and transform all that into decisions isn’t very efficient; it simply gives us a fairly poor value for money… or else we would also have tackled for example climate change or the growing resistance towards antibiotics.
More and higher quality data is great but it won’t take us all the way. We also need to know what we want to achieve, or else we won’t know what to look for. Imagine, for example, that I want to invest some money on the stock market with an expectation that my money should grow and do good. I also want to maximize my return on investment. I’m sure any broker can give me plenty of alternatives but, as long as I don’t provide more information on what I mean by “return on investment” the task is difficult. Am I happy with a high financial return provided the companies I’m investing in doesn’t cause too much harm on people and planet? Or do I want to stimulate a transition towards a greener or equal society – even if that would mean a higher risk and possibly a lower financial return? (see also my piece on Impact investment)
Basically, the dilemma is fairly similar to what I experience when I go shopping at for example the grocery store. When I shop, I need to balance factors such as price with how healthy, tasty and sustainable my basket is. At times the factors meet, but most often I need to make at least some trade-offs. This can cause some frustration but I can usually handle it even though I often feel that I probably could have made better, more rational choices if I only had more knowledge (data) or capacity to analyse it (including time). When it comes to my private shopping, I’m accountable to no one, but if I spend or invest other people’s money, I need something more tangible to base my decisions on.
There are two challenges with measurement that I grabble with right now: sometimes we measure too much and the wrong things, sometimes we measure too little.
- Measurements don’t always measure what you actually want them to measure. In development circles this is sometimes referred to as obsessive measurement disorder referring to a situation where there is a shift of attention towards choices (investments decisions) where results are easy to quantify. For example: the number of sold items isn’t necessarily a good indicator of profit if the margin is very low. By measuring the “wrong” things we incentivise “wrong” behaviour. Reality is often more complex than an excel sheet, as many leaders involved in leading people would claim.
- We also measure too little. Perhaps because some things are difficult to quantify and then I find that companies often resort to story-telling rather than finding some other way of specifying what we want to achieve (goal) and what has actually been achieved (impact). This is often a sign, I think, that the result isn’t considered critical. Like charity. “People tell us that through our investment in this low-income neighbourhood we have brought down crime.” If I want my investment to impact the crime rate in a low income neighbourhood, I certainly want more information than that.
Good news are that this is an area where is a lot going on. There are several initiatives, some industry led and some by research institutions (see for example the framework by the Sustainability Accounting Standards Boardprmoted by e.g. BlackRock, or The impact management project). In addition, the United Nations are also putting a great deal of energy into coordinating a harmonized approach – which is crucial for the successful implementation of the Sustainable Development Goals.
There are plenty of companies that are great at measuring and adapting. Because if you don’t adapt to what you measure, you may be left behind while customers go elsewhere. Therefore I think that if customers and investors ask for measurements and indicators that can be analysed within and across markets the companies will certainly come up with the indicators and KPI’s needed to get there. And within a few years KPI’s on sustainability that can be used as a tool for investors, will be almost as common as KPI’s on sales. Let us make sure, however, that we don’t slide from measuring too little, right into some form of obsessive measurement disorder!
Digitalisation has largely changed the conditions for doing business.Some talk of a fourth industrial revolution that will redefine not only business but also how we live, work and relate to one another. It can easily be argued that a parallel, yet highly related trend, is the aspirations to build a more sustainable society, through more responsible business. And perhaps even more than that, business that not only settles with avoiding being part of the problem – but attempts to be part of the solution. It is within that context we should look at impact investments.
Is there a business in making a difference?
” When we decided to half the size of our bags of maize seeds, we reached a new category of customers – smallholder farmers. You may call it impact investment, I call it business.”
Those were the words of a CEO of a seed company in Southern Africa, that I spoke to a few years ago. You’ll find plenty of similar examples from emerging markets around the globe. It may be about doing good but the main driver is rather that poor people are also customers and if you sell enough you make a good profit.
This is crucial for the telecom industry in for example Africa and increasingly so also for the energy market where small solar panels are sold or leased out at an impressive pace. So, does investing in a mini-grid in Zambia or a wind-farm in Sweden make you an impact investor? Not necessarily.
There are plenty of definitions trying to grasp the meaning of impact investment.
Generally they refer to financial investments that generate a return in both financial and other dimensions. Those other dimensions can often be characterised as either Environmental, Social or Governance (ESG) related. Often impact investment is characterised by:
1) An expectation of a financial return on investment (though it doesn’t always have to be at pair with market rate) as well as
2) An expectation of the investment having a positive impact on society and/or the environment. Sometimes an ambition to measure the impact is added as a third characteristic.
Investing in a wind-farm becomes an impact assessment only – it can be argued – if the investor is prepared to accept a trade-off between ESG-impact and financial return. If an investment is done only on financial grounds and regardless of its impact on environment or society, it’s consequently not an impact investment. Which does not exclude, as the quote from the CEO of the seed company above illustrates, that it can have a hugely positive impact on planet and society.
Responsible investments can be said to differ from impact investment in that the former focuses on reducing the negative impact of an investment, while the latter goes a step further by explicitly wanting to have a positive impact. Responsible investments are often about excluding e.g. weapon production, fossil fuels etc. (often called “value-based exclusion”). It may be assumed that most impact investments are also responsible investments, though in theory it doesn’t have to be that way.
When a responsible investment becomes enshrined in the business strategy of a company regardless of financial implications it may no longer make that much sense to distinguish it from impact investments. Some companies argue that
“whether we are obliged to by law or not, we see it as a necessity, or a hygiene factor if you wish, to behave responsible; to pay our labour a reasonable salary, to avoid virgin materials and so forth.”
(the quote is from a CEO of a medium sized Swedish company that I interviewed during a market research study for Cartina AB). Even though use of non-renewable resources would have increased profit, the company choose another route. A route they consider as a long-term sustainable route.
Is there a price premium associated with sustainability?
There are also plenty of companies and investors choosing an ESG route because they believe there is a price premium in sustainability. The issue of price premium is a little complicated though:
“Academic and industry research strongly suggest, notwithstanding a selection of non-negative and contradictory results, that incorporating ESG metrics may increase risk-adjusted returns. Our results, however, would indicate that any benefit from incorporating ESG credentials into a portfolio is already captured by other well defined and known equity factors. An ESG-tilted process does not deliver higher risk-adjusted returns, since, once we remove the market cap and volatility bias, ESG as an equity factor has returns compatible with noise (t-statistics of less than 1).” (Breedt et al, The Journal of Investing )
As the quote above illustrates ESG is, despite all the talk and a fair amount of research, still not considered a traditional factor in investments. This may be because there still isn’t any solid evidence that high ESG scoring in investment portfolios results in higher stock value. It doesn’t behave like other traditional factors such as value, size, volatility and quality.
There may be several reasons for the lack of strong correlation between sustainability and value but it should not automatically be assumed that ESG – or sustainable business – does not, under certain circumstances, yield higher returns and a higher stock value. Looking at some of the research generated using the Sustainability Accountant Standard Board´s, (SASB) materiality index reveals some fairly solid evidence that ESG actually can generate material value. But: you need to know what to look for.
Some questions you should ask if you are interested in impact investment
So, if you are an investor wanting to apply an ESG approach, wanting to have a decent financial return on investment as well as an impact beyond profit the following set of questions may be a good start:
- What factors or parameters to look for in order to ensure a return and what kind of return are you expecting? This question is dependent on what time perspective you have, which – needless to say – also impacts risk and volatility.
- What kind of impact are you interested in? And how do you ensure you get “good value for money”, i.e. that your investment is efficient enough regarding the impact that you are expecting?
- How do you expect to measure your impact beyond financial profit?
Many investors are prepared to lower their expectations on their return slightly, if they also know that their investments have an impact on for example the sustainable development goals. This may partly be out of solidarity, but it sometimes also stems from a belief that impact investments also contributes to the betterment of the world, including the stock market. An expectation that their investment may actually be rational in the long run. This is only true, however, as long as the investment also gives a financial return.
Very few people are prepared to lose money on their investments; then it is charity, not sustainability.
Ending our war [on nature] does not mean surrendering hard-won development gains. Nor does it cancel the rightful aspiration of poorer nations and people to enjoy better living standards. On the contrary, making peace with nature, securing its health and building on the critical and undervalued benefits that it provides are key to a prosperous and sustainable future for all.
-Antonio Guterres, FNs Generalsekreterare, i förordet till ”Making Peace With Nature” (som recenseras nedan)
Klimatkrisen – liksom hotet mot den biologiska mångfalden – ställer oss alla inför vägval. För många företag är detta en överlevnadsfråga, eller som Larry Fink, VD och ordförande för BlackRock (en av världens största fondförvaltare) skev i sitt årliga brev härom veckan:
There is no company whose business model won’t be profoundly affected by the transition to a net zero economy
Men hållbarhet (eller ESG som man ofta säger på engelska) handlar som bekant också om sociala och ekonomiska faktorer. Och att frågorna ofta hänger samman vet vi. Tänk bara på Covid-19 som är ett hot mot såväl ekonomi som hälsa , som förvärras av trångboddhet, utsatthet, fattigdom och sannolikt beror på att människor trängt undan fladdermöss från deras naturliga habitat. De företag som levererar väl på hela spektret av hållbarhet, inte bara klimat, är ofta mer framgångsrika än sina konkurrenter. Eller som Fink skriver i sitt brev: “companies with better ESG profiles are performing better than their peers, enjoying a “sustainability premium.”
Även S&P Global är inne på liknande tankar i en nyligen lanserad trendspaning, som de avslutar med And that means understanding ESG risks and opportunities is a focus that we are invested in for the long haul.
I ljuset av att hållbarhet uppenbarligen är av stor betydelse för investerare är frågan om hur hållbarhet ska mätas och definieras förstås viktig. Därför blir EUs taxonomi för gröna investeringar också alltmer aktuell. Taxonomin (vilket betyder ”indelning”, eller “klassificering”) trädde visserligen i kraft redan i juli 2020 men den är fortfarande under utveckling. Den färdiga taxonomin kan betraktas som ett verktyg för att identifiera miljömässigt hållbara investeringar. Taxonomin hjälper till att avgöra om en investering är miljömässigt hållbar eller inte, utifrån 6 miljömålsättningar som kommissionen fastställt:
- minska klimatutsläpp 2. klimatanpassning 3. vatten och marina resurser 4. cirkulär ekonomi 5. föroreningar 6. skydd av ekosystem.
I Sverige har taxonomin välkomnats av många inom såväl finansbranschen som bland företag som kommer behöva förhålla sig till och rapportera i enlighet med taxonomin. Samtidigt har det väckts en del frågor och en del oro, inte minst från Svenskt Näringsliv. Det gäller bl.a. hur svensk energi ska klassificeras (t.ex. ses vattenkraft inte som helt ”grön”, inte heller bioenergi). Direkt eller indirekt kommer sannolikt en stor del av företagen i Europa känna av taxonomin de närmsta åren, och förhoppningsvis blir den ett viktigt bidrag till EUs ”green deal”.
Stort och smått
Nyligen utsåg tidningen Aktuell Hållbarhet de 100 hållbarhetsmäktigaste i Sverige. Detta år tog Svante Axelsson (FossilfrittSverige) över förstaplatsen från Greta Thunberg. Det ska nog ses som en indikation på att Fossilfritt Sverige och dess färdplaner lyckats väldigt väl med sina ambitioner att bidra till en samhällsomställning! Intressant att notera att ingen på topp 10 är näringslivsprofil och endast två är politiker (Per Bolund och Jytte Guteland).
Så två nyheter som jag tycker är värda att uppmärksamma: Ikea, H&M, Stora Enso och staten satsar på en ny fabrik för framställning av tyg från träd. Ska man tro några av de involverade kan detta vara en game changer i en bransch som brottas med stora hållbarhetsutmaningar.
En annan spännande nyhet är att företaget H2 Green Steel planerar att bygga en storskalig anläggning för tillverkning av fossilfritt stål utanför Boden. Satsningen är inspirerad av men ska inte sammanblandas med Hybrit. Senast 2030 ska företaget tillverka 5 miljoner ton fossilfritt stål per år, är tanken. Henrik Henriksson, idag hållbarhetsprofilerad VD för Scania, ska leda satsningen.
Månadens rapportrecension
Förra veckan lanserade FN-organet UNEP rapporten “Making Peace with Nature: A scientific blueprint to tackle the climate, biodiversity and pollution emergencies”. Jag vet att många menar att vi redan har fler rapporter om miljön och klimatet än vad vi behöver. Men samtidigt är det något speciellt med rapporter från FN, och inte minst denna typ av mer omfattande rapporter. De hjälper oss bygga global konsensus om vilka problemen är och vad som behöver göras för att möta de utmaningar vi står inför. Och rapporten radar upp problemen och visar hur de hänger samman. Utgångspunkten för rapporten är klimatkrisen, krisen avseende biologisk mångfald och krisen som följer av föroreningar – alla tre skapade av decennier av ohållbar produktion och konsumtion. Kommer vi inte tillrätta med dessa utmaningar så kommer vi ha mycket svårt att nå övriga globala hållbarhetsmål. Dagens ungdom liksom framtida generationer är beroende av en förändring nu, konstaterar rapportförfattarna. Men rapporten visar också på möjligheter, hur kriget mot naturen kan avslutas och skador repareras. Rapporten ger förslag på vad regeringar, finansiella institutioner, civilsamhälle, individer och inte minst näringslivet kan göra. Rekommendationerna är många, samtidigt som det konstateras att: .
“Only system-wide transformation will enable humanity to achieve well-being for all within the Earth’s finite capacity to provide resources and absorb human waste” (p. 28)
En del av denna transformation handlar, som jag skrev en del om i föregående nyhetsbrev, förstås om omställningen mot cirkulära affärsmodeller och cirkulär ekonomi.
Månadens reflektion
För varje rapport jag läser och från många av de samtal jag har med kunder, beslutsfattare och med anställda, så blir jag alltmer övertygad om att ESG är en game-changer för såväl näringsliv som offentlig sektor. I Lund, i Los Angeles och i Lusaka. I städer och på landsbygden, för läkemedelsföretag och gruvindustrin, för hotell- och musikbranchen. Att ligga långt fram ger konkurrensfördelar. Att tveka är lite som att fundera över om datorer verkligen är bättre än skrivmaskiner.
Sverige ligger långt fram avseende hållbarhet, vilket gäller såväl näringsliv som offentlig sektor. Men det finns ingen anledning till självgodhet. Vi är beroende av vår omvärld och det finns enormt mycket vi måste lära oss om vi vill fortsätta ligga i framkant. Jag skulle gärna se lite mer nyfikenhet från svensk media, offentlig sektor – och för all del även från många svenska företag – av vad som händer kring hållbarhet i andra delar av världen.
“In a connected world, an outbreak anywhere is a risk everywhere—and, on average, a new infectious disease emerges in humans every four months, with 75% of these new diseases coming from animals.” (Global Risk Report 2021, sid 73)
Stort och smått
För ett par dagar sedan antog regeringen en handlingsplan för cirkulär ekonomi. Visionen är ”Ett samhälle där resurser används effektivt i giftfria cirkulära flöden och ersätter jungfruliga material.” Personligen är jag övertygad om att övergången mot en cirkulär ekonomi är omfattande (och spännande) – och kommer påverka såväl företag som myndigheter. Omställningen kommer kräva nya affärsmodeller och stora satsningar. (läs fö gärna min trendspaning kring hållbarhetstrender 2021 här)
Just nu granskar Riksrevisionen AP-fondernas hållbarhetsarbete. Finansmarknaden har som bekant en central roll för att målen i Agenda 2030 ska kunna nås, och AP-fonderna har såväl att säkra en långsiktigt hög avkastning som att ta hänsyn till hållbarhet. Med tanke på den kritik som förts fram mot inte minst AP 7 nyligen i radioprogrammet Kaliber (som jag personligen inte tyckte var helt övertygande) torde det bli intressant läsning. En fråga jag hoppas få läsa mer om är hur stöd till omställning från fossilberoende ska vägas mot avinvesteringar och vad som är mest effektivt.
Fossilfritt Sverige har nyligen, tillsammans med bland annat LKAB, Scania och SSAB, tagit fram en strategi för vätgas. Även om vätgas fram tills nyligen inte varit någon stor snackis i Sverige, är det en av de teknologier som fått företag som arbetar med hållbar energi att öka i värde, i vissa fall rusa på börsen. När solproducerad el nu gång på gång visar sig vara ekonomiskt fördelaktigt blir vätgas än mer intressant, också som ett sätt att lagra energi. Vätgas är ju som bekant också centralt i framställningen av fossilfritt stål, som SSAB, Vattefall och LKAB arbetar med inom ramen för Hybrit. För övrigt har Handelsbankens fond hållbar energi, som innehåller aktier i ett 70-tal företag, ökat i värde med smått otroliga 120% det senaste året. Grattis inte bara till de som tjänat pengar i fonden, utan till oss alla som får vara med och bevittna denna omställning bort från fossilberoende elproduktion.
Aktuella rapporter
Nyligen publicerade World Economic Forum sin årligt återkommande Global Risk Report. I år ligger fokus, inte helt oväntat, på pandemin och dess konsekvenser. Rapporten består dels av en beskrivning av de lång- och kortsiktiga risker de 650 tillfrågade ser, dels en genomgång av olika ekonomiska, sociala och industriella utmaningar som påverkar risker och hur risker hanteras. Här behandlas bl.a. digitalisering (”Barriers to digital inclusivity”), ungdomar (”Youth in an age of lost opportunity”) och pandemin. Vad gäller risker så anses oförmåga att agera på klimathot samt smittsamma sjukdomar vara de som har såväl högst sannolikhet som störst konsekvenser, följt av massförstörelsevapen (konsekvens, inte sannolikhet) och minskad biologisk mångfald (både hög sannolikhet och konsekvens). Andra risker som bedöms ha hög sannolikhet och/eller konsekvens innefattar förlorade arbetstillfällen, extremväder, miljöförstöring, digital ojämlikhet och digital maktkoncentration., sammanbrott av it-infrastruktur och skuldkriser. De olika riskerna delas in i fem kategorier; ekonomiska, miljömässiga, samhälleliga, geopolitiska och teknologiska. Gemensamt för de flesta är att de är skapade av människor och att de kan undvikas av människor. Konsekvenserna av att de faller ut…. Covid 19 får i det sammanhanget kanske trots allt ses som relativt lätthanterbart jämfört med en del av de andra riskerna. Själv tycker jag fokuset på utanförskap -oavsett om det gäller arbetsmarknad, digitalisering eller inflytande – och hur det riskerar leda till sociala protester, kändes särskilt relevant (rapporten skrevs så vitt jag vet före stormningen av Kapitolium).
En rapport om risker blir naturligt ganska pessimistisk, men jag tycker ändå att de lyfter möjligheter, vilket följande citat får illustrera
“Businesses that reflect societal values, with clarity of purpose not merely empty rhetoric, can support a broad-based and sustainable economic recovery and growth, as well as the strengthening of societal trust and reduction of inequality” (sid 68)
Månadens reflektion
Snart är vaccinet här och tittar man på erfarenheter från tidigare pandemier så kan vi vänta oss en tid av mer utåtriktat samliv, kanske blir vi också mer riskbenägna (lyssna på DN: ”Efter pandemin: risktagande, vidlyftigt sex och fest” ). Enligt resebranshchen har bokningarna tagit fart. Affärsresandet kommer dock inte återhämta sig i samma takt, spås det. Jag tror att resande mellan länder för mycket gott med sig; det ökar vår förståelse för andra människor och kulturer och det medför ofta ekonomisk aktivitet – tillväxt – som inte bygger på konsumtion av varor. Men priset i form av utsläpp av växthusgaser är väldigt högt. Därför måste vi snarast få till ekonomiska incitament som snabbar på omställningen mot el (för kortare sträckor), vätgas och eventuellt andra lösningar. Det behöver kort sagt bli dyrare att bidra till den globala uppvärmningen. Idag är priset för utsläppen orimligt låga och därmed är incitamenten för en omställning ganska små.