Kategori: sustainablity

The invasion of Ukraine is not progressing as the aggressor would have wanted, which is down to a number of factors, including I believe, the purpose for which the two separate armies and their soldiers are fighting. The war also takes a lot of my attention. I assume that many people are a bit like me in that respect and therefore not everyone may have noticed that in early April, the 6^th assessment report of the IPCC, working group III delivered a very interesting report on mitigation of climate change.

IPCC – at least there is some hope!

My reading of the report is that there is certainly room for hope for a decent future – but it is getting urgent. For a start, the report states that “Average annual GHG emissions during 2010-2019 were higher than in any previous decade, but the rate of growth between 2010 and 2019 was lower than that between 2000 and 2009. (high confidence)”.

One precondition for change is that financial flows change direction: away from fossil fuels and unsustainable practices to renewables and more circular business models. However, climate-related financial risk is underestimated by financial institutions. That limits the financial sector’s ability of being an enabler of the transition. Or as the IPCC-report puts it:

There is sufficient global capital and liquidity to close global investment gaps, given the size of the global financial system, but there are barriers to redirect capital to climate action both within and outside the global financial sector, and in the macroeconomic headwinds facing developing regions. Barriers […] include: inadequate assessment of climate-related risks and investment opportunities, […] and limited institutional capacities (high confidence).

The report also concludes that net-zero CO2 emissions from the industrial sector is a challenging but possible target.  One reason is falling unit cost of low-emission technologies. That is promising, especially as it also gives hope to people living in poverty:

Eradicating extreme poverty, energy poverty, and providing decent living standards (FOOTNOTE 21) to all in these regions in the context of achieving sustainable development objectives, in the near-term, can be achieved without significant global emissions growth. (high confidence)  

Personally, I think that regulation will continue to play an important role in the transition towards a greener and more sustainable economy. However, regulation and other state interventions will not take us all the way. We also need to look at cultural and individual preferences towards sustainability. And when doing that, “the higher purpose” of organizations and businesses plays an important role.

Purpose – the reason for which something is done: intention, resolution, determination…

There are different ways in which to view purpose. I think most people would agree that companies with lots of “purpose” are in a better place to deliver on their goals than those who are not. You may have read studies on the advantages with a strong sense of purpose (and there are quite a few), or perhaps you have experiences of your own; you may have observed that people who like what they are doing (i.e. have a purpose) are usually more motivated and perform “better”?

In a recent article, What Is the Purpose of Your Purpose? (hbr.org) authors Knowles, Hunsaker, Groves and James, distinguish between three aspects of purpose: cause based purpose, competence based purpose and culture based purpose. Depending on the company and its offer, some or potentially all three types can apply. And they can all contribute to a sense of meaningfulness. As some companies tend to get this wrong, the authors argue, the potential of purpose is not fully utilized. To better utilize the strength of purpose, not least in relation to sustainability, they offer three recommendations that correspond well with my own experience working with purpose:

• Don’t pretend to have a higher cause with your business unless you have one. Not all companies offer a product, or a business model developed to have a positive social or environmental purpose.
• Working on your culture can make a huge difference, as it relates to how you run your business, even if you don’t have a “higher cause”.
• Avoid making purpose the responsibility of the market team (alone). If – when – customers notice that the purpose doesn’t resonate with the culture of the company, they will consider it fake.

Having a “higher purpose” with your business is certainly a strength. But that higher purpose doesn’t have to be about saving the world or about life and death (which brings us back to where this article started, with the strong case of Ukraine where the aggressor seems to struggle a lot with lack of motivation compared to the Ukrainians who believe in their cause). It can also be about the pure joy of working with a particular task, or the culture of the company, with sentiments such as “in our company we care about one another”.

Working on your purpose is more than working on a mission statement. The difficult part often starts when walking the talk. But when you walk that talk, then it will pay off by giving you the direction, the motivation as well as the reputation your company needs!

 I hope you enjoyed this summary. For further reading/more information: there is of course plenty out there. For those who like listening there are several interesting podcasts at HBR, for example this one on getting the purpose-profit balance right. For Swedish speakers I would also warmly recommend this podcast with Julia Norinder (a former colleague of mine).

 

I’m currently particularly worried by three global “events”: the war in Ukraine, the climate and nature crises, and the strains on the social fabric of our societies. Of course, these are not the only three challenges we face. There are many more and I have plenty of reason to be worried about many other things as well, but right now these issues are at the top of my mind almost day and night. Thus far, however, I have been lucky enough to find energy in these worries, rather than apathy. In this letter I will comment on how we can react in a more sustainable way to at least two of these global “events” and I will also share some practical steps on how you can make your business a little more sustainable.  

Current affairs

According to my inbox the following three sustainability issues are trending right now: Ukraine, biodiversity, and reporting & disclosures.

Ukraine is obviously about more than one issue. In addition to the atrocities committed towards the Ukrainian people and their development, the war has raised interesting discussions around Europe’s dependency on fossil fuel from Russia (and, by extension, whether I as a Swedish citizen have a moral obligation to save electricity so that Germany can do without Russian gas. Personally, I don’t think so but that is for another newsletter).

It has also highlighted questions on how companies ought to trade with or behave towards affiliates in Russia. Suddenly, issues of democratic rights are trending in Board rooms again. Being an investor with a conscience is not necessarily easy but I believe that those who have had serious discussions around sustainability during the past years are a in somewhat better position to address the impact of the war. This may be important for the future as well: imagine the panic in the very same rooms if we were to see a conflict between China and Taiwan –a very material ESG-risk.

Biodiversity. It has been said for some time now, that we need to pay more attention to the urgent threat posed by the depletion of biodiversity, i.e., the loss of plants and animal species. I notice it in my work as more and more companies and organizations are interested in finding out what they can do, and how biodiversity can be measured. However, the war in Ukraine has taken most of our attention, to the extent that I suspect that many people hardly know that there is a conference going on in Geneva regarding biodiversity right now.

This is the last meeting ahead of the coming high level conference that is expected to agree on a new set of goals for nature over the coming decade (COP15, to be held in Kunming, China in about a months’ time). High time to share our attention between these global “events”; a failure in Kunming will come at a high cost.

Reporting & disclosures. As those of you who have read my previous posts would know, there is always something happening relating to sustainability reporting and new regulations regarding disclosures. Now the well-known sustainability framework GRI (which is widely used by companies in their reporting, not least in Europe), and the IFRS Foundation (which in connection with COP26 announced its ambition to establish a global baseline of investor-focused sustainability disclosures) will collaborate and where possible align their standards. Read more here.
Good news, as the plethora of standards and options risks making transparency more difficult than it ought to be.

Four issues all companies and organisations should disclose

What about the four disclosures mentioned at the heading of this article? I believe that reporting doesn’t always have to be difficult, and I also believe that one of the reasons you report, is so that you can learn and improve. By working on these four issues, I believe you will add value to your activities – your business – while at the same time responding to expectations from stakeholders.

1. Disclose any significant impact your activities have on nature or people (relevant ESG-factors). The 17 sustainable development goals can be used to structure to the way you report your impact. Using the SDGs often feels meaningful, especially if you involve several people in the reporting process, but using the SDGs is not a must.
2. Disclose your CO2 emissions. Large corporations often use the so called GHG-protocol with its Scope 1-3. I think all corporations should have an idea, and should be prepared to report, their direct or indirect emissions, even though they may not refer to the GHG-protocol. Some indirect emissions may be difficult to assess but common sense and a focus on your most significant emissions will take you a long way.
3. Disclose your ambition, your goals, regarding sustainability. This doesn’t have to be so formal but when you start formulating and disclose your goals you will also find that it will give your sustainability work some direction.
4. Report what you actually do to contribute to the transformation of your company, or the society at large. What steps have you taken and what are you doing to reach the goals that you have?

This may sound difficult and if you are running a big organization, it will take some time and energy. For companies that are obliged to publish an annual report (in the EU, one threshold is large public-interest companies with more than 500 employees) this, and often a little more, is mandatory.

Many smaller corporations and organizations will find that these four areas aren’t that complicated. In fact, often you will find that collecting and disclosing this information will contribute quite nicely with your business strategy and that it will be appreciated by customers, employees, and other stakeholders.

Don’t hesitate to contact me if you have any questions!

Feed-back on this letter is, as always, welcome!

 

The greater your influence, the greater your responsibility

 

Ukraine

Just as I wrote this a few days ago I found the hashtag #businessforukraine – why not check it out if you need inspiration about what you could do?

Who carries the responsibility to do something about the situation in Ukraine? In my opinion, we all do. And the greater your power, as an individual consumer and investor or as a company, the greater your responsibility. Not that different from climate change. It’s not up to governments and multilateral organizations to fix it. Yes, they are means, and potentially very powerful means, but they will not do much the minute they realize we don’t care. So, we need to care and we need to act. 

A CEO that I’ve worked with for some time one day stopped, almost in the middle of a sentence, looked at me and said: “You know, it’s at the moment that our sustainability work starts hurting a little that it gets really exciting”. With that he meant that sometimes the right way is not always the cheapest way.

I think the same is true for how we adapt to the new security order in Europe, after Russia attempting to invade Ukraine. Some partnerships may have to be paused or let go off, while new once needs to be initiated. That doesn’t mean that all Russian investments necessarily need to be de-invested, but I think you need to have a clear idea of who benefits from your partnerships or investments.

On February 28th the IPCC released a report on adaptation

The IPCC did the same some 6-7 years ago but while a lot of pages were then occupied with what may happen, this report spends a lot of time on what has already happened. While IPCC notices that limiting global warming to 1.5 degrees will limit the impacts, but many effects are already a fact, and an estimated 3.6 billion people live in settings that are highly vulnerable to climate change. And hence we need to adapt. There isn’t really any viable choice. And generally speaking, developing economies and poor people are more vulnerable to a changed climate than the rich, and since they have often had a limited role in causing the change, it may be argued that there is a legitimate argument in advocating for climate justice in adaptation. Both out of moral reasons and to prevent uncontrolled migration movements, conflicts over scarce resources, impacts on food production, global trade and so forth. Climate change will impact businesses in many ways, some of which we probably haven’t even anticipated yet.  Effective adaptation measures are hence critical – both in the short- and long term. Read the report here  (summary for policy makers)

Climate resilient development is enabled when governments, civil society and the private sector make inclusive development choices that prioritise risk reduction, equity and justice, and when decision-making processes, finance and actions are integrated across governance levels, sectors and timeframes (very high confidence). – “Climate Change 2022 (IPCC), p 32

Comment: As a management consultant I want operations to run smoothly and business to be effective. But I’m also beginning to believe that at times companies need to look at their margins, allowing for and preparing for the unexpected. Competing solely with price may not be such a good idea in the long run. I believe that CEOs of some of our well-functioning and highly efficient European companies may have something to learn from their counterparts in developing economies where interest rates, regulations and pricing often is far more difficult to predict. If you have presence in or if you have suppliers on developing markets, you may find it interesting to talk to some of them – how do they adapt? And what could you do to ease that adaptation?

 

 

The Social Taxonomy: how investments can promote social sustainability

The social taxonomy; i.e. the European Commission’s attempt to expand the environmental taxonomy so that more private capital is directed towards environmental and social sustainable activities and goals. This taxonomy is getting increased attention as the working group on sustainable finance has now presented their recommendations (see the report here). While there are many similarities in relation to the environmental taxonomy, there are also a couple of differences; “A social taxonomy has to distinguish between such inherent benefits and additional social benefits that directly contribute to the realization of human rights such as improving access to quality healthcare or ensuring decent jobs.” In addition, while the environmental taxonomy is largely based on science, a social taxonomy takes its starting point in agreements and conventions.

The report gives focus to three areas, or stakeholder groups (which are the same as in the proposed Corporate Sustainability Reporting Directive, CSRD):
1) Decent work
2) Adequate standard of living and well-being for end-users
3) Inclusive and sustainable communities and societies.

There are companies and industry associations that have flagged their skepticism toward a social taxonomy. They are not necessarily against the idea of companies playing an important role when it comes to social sustainability, but they claim its benefits are not on pair with the cost in terms of increased reporting requirements and general bureaucracy. It’s difficult to know if they are right or not. Personally, I often find that we have too many poorly designed public and company specific regulations and that these contribute to decreased efficiency and decreased pleasure of work.

However, a system solely based on good-will and trust wouldn’t last long, which is why common agreed standards – and rule of law for that matter – also helps us build a better society where fair companies have a potential to grow, while those with other objectives will find it increasingly difficult to operate. What the actual consequences of the social taxonomy will turn out to be remains to be seen but I do know of several companies who awaits the taxonomy with great anticipation. It’s going to be very exciting to follow the further process around this taxonomy and I’m fairly sure we will have reason to revisit the social taxonomy in coming newsletters!

As Swedish speaking followers know, last year I produced a monthly newsletter where I shared and commented on sustainability news. This year I have, due to popular demand (😊), decided to write in English instead and to focus a little more on sharing good and inspirational examples on how companies and organisations have managed to transform to more sustainable practices.

During the last few weeks, I had the opportunity to talk to several investors about their expectations regarding sustainability in general and impact investment in particular. The people I have spoken to have an interest in sustainability and hence there is no surprise that they are generally skeptical towards large emitters and companies engaging in “harmful practices”, although I do get the impression that many asset managers feel it is wrong to automatically divest (meaning selling off) only to improve the scores of his or her portfolio. “That doesn’t make the world better”, they argue.

I also sensed a slight worry among investors that they are too dependent on data assembled by some of the rating companies. As an example, the sustainability score ascribed to a company based on data gathered from its annual report or from its website does not always give an accurate picture. This is particularly true for social sustainability, where there are only relatively few commonly used indicators. Sustainability reporting has certainly become more mainstream, and the regulatory framework is expanding, which makes it easier in some ways to get a fair valuation for companies with high aspirations. But my feeling from the talks that I had, is that it is still necessary for companies to go beyond KPIs on green house gases and the taxonomy, to also work with and communicate their purpose.

The investors that I have spoken to have also shown a great interest in the positive impact that a company can hold. By being relevant for stakeholders and not only shareholders, enterprises can be a part of the change that is necessary for the world to reach the goals we have committed to reach by 2030 – and there sems to be money floating in that direction! The Global Investors for Sustainable Development Alliance (which gathers leaders from some 30 major financial institutions and corporations), which I look at as one of the pathfinders in this field, defines these investments as (quote below slightly shortened):

Sustainable Development Investing (SDI) refers to deploying capital in ways that make a positive contribution to sustainable development, using the Sustainable Development Goals (SDGs) as a basis for measurement. […]The positive contribution of an investment should not be outweighed by negative impacts from the same investment over the life of this investment. Investors can strengthen their positive contribution through active ownership, such as engagement for more sustainability in companies, sectors and projects they invest in, as well through greater investment in developing countries.

Financial institutions, and the way investments are made, have undergone huge changes the last few years and I believe we can expect more. And this leads me to one letter and one speech, that I recently read.

Let me start by sharing a few thoughts on Larry Finks, CEO and Chair of the world’s largest asset manager BlackRock, recent letter – The power of Capitalism –  to CEOs of companies in which Blackrock invests.

Putting your company’s purpose at the foundation of your relationships with your stakeholders is critical to long-term success. […] Our conviction at BlackRock is that companies perform better when they are deliberate about their role in society and act in the interests of their employees, customers, communities, and their shareholders.

You may have read some of his letters before and perhaps you find them long and fluffy. I would encourage you to read again. There is clearly something going on; capitalism is changing. Profit and shareholders will continue to be crucial, but other stakeholders and other values can no longer be overlooked. Being a part of this change, I believe, is to future proof your business. Or as Fink asks in his letter regarding climate transition: “As your industry gets transformed by the energy transition, will you go the way of the dodo, or will you be a phoenix?”

Let me continue with a few thoughts on Antonio Guterres (the Secretary General of the United Nations) priorities for 2022. He talks about a global fire that requires full mobilization of all countries. The fires he talks about are the Covid 19 pandemic, global finance, climate action, lawlessness in cyber space and – of course – peace and security. It is really about time that we act, argues, or urges, Guterres. With regard to financial flows, he specifically stresses the need for credit making institutions that “routinely ascribes poor credit rating to poor countries”, to be accountable and transparent. He talks about how the special drawing rights  are still, despite the IMF issuing new SDR last year, favoring rich countries and how we need to go beyond GDP as a measurement, to also assess vulnerability and climate risks.

Second, we must go into emergency mode to reform global finance.
Let’s tell it like it is: the global financial system is morally bankrupt. It favours the rich and punishes the poor. One of the main functions of the global financial system is to ensure stability, by supporting economies through financial shocks. Yet faced with precisely such a shock – a global pandemic – it has failed the Global South. -A. Guterres, SG of the United Nations

To me, his speech is yet another reminder of the need to speed up the transition towards more sustainable and more fair ways of running our economies and societies. I believe that the “Nordic model” has managed to do a lot of that, the question though, is how we – you and I – can contribute to improve the systems further, and to share good examples so that they make a difference for the planet?

Some of the companies that I have had the opportunity to work with belong to the category of companies that struggle with the challenges both Fink and Guterres raises. Making a difference is not necessarily easy, but even trying is rewarding. The coming months I hope to be able to share some thoughts and experiences on how they and others have gone about to try to increase – and measure- the impact of their business. Stay tuned.

Nu är det dags att försöka sammanfatta året, inspirerat av årets 10 Hållbarhetsbrev och tre möten jag hade häromdagen. Det var tre inspirerande möten, och det slog mig att de tydligt berörde frågor som jag har arbetat och skrivit mycket om under 2021. Alla tre mötena – som i numera vanlig ordning genomfördes delvis digitalt – fick mig att tänka på vad året erbjudit i form av framsteg och möjligheter.

 Det första mötet var med hållbarhetsavdelningen på ett stort italienskt företag som har beslutat att de vill vara en del av lösningen, snarare än en del av problemet. De genomgår en omcertifiering med hjälp av ett visst hållbarhetsramverk. De har höga ambitioner – inte bara vad gäller rapportering – och de gör också stora framsteg. 

Hållbarhetsrapportering

Det har hänt mycket när det gäller hållbarhetsrapportering. En del av detta beror på nya regleringar (t.ex. EU:s förordning om finansiell hållbarhetsupplysning SFDR och NFRD som jag har skrivit om i tidigare brev, se nedan). Vi har också sett hur två av de kanske mest kända ramverken, GRI och SASB, har börjat samarbeta och kanske ännu mer intressant är att IFRS, en fristående organisation som fastställer globala redovisningsstandarder, har bildat ett utskott (ISSB) som ska ta fram standarder för hållbarhetsredovisning för att underlätta för investerare att bedöma risker och möjligheter (även om det kanske inte låter så är detta något ganska stort).

Stora företag, åtminstone i Europa, verkar också bli bättre och bättre på att rapportera sin hållbarhetspåverkan – inklusive sitt fotavtryck. Statliga tillsynsmyndigheter (inte minst Finansinspektionen) intresserar sig mycket för hur särskilt finanssektorn hanterar hållbarhetsrisker. Klimatförändringarna betraktas som ett hot mot finansmarknadernas stabilitet och därför blir underlåtenhet att rapportera om klimatrelaterade risker en fråga som oroar tillsynsmyndigheterna.  Jag skrev om detta i t.ex. detta hållbarhetsbrev.

EU:s gröna taxonomi för hållbara investeringar var ett av de stora diskussionsämnena i hållbarhetskretsar 2021, och kommer sannolikt att fortsätta att vara det i flera år framöver. Det är ett mycket seröst försök att definiera vad en hållbar ekonomisk verksamhet är, i första hand ur klimat- och miljösynpunkt. Och redan från och med 2022 måste alla europeiska företag av en viss storlek (mer än 500 anställda) rapportera hur deras olika ekonomiska verksamhet är i linje med taxonomin eller inte. Jag har skrivit om taxonomin i bl.a. detta brev.

———-

Det andra mötet handlade hur den globala arkitekturen kring klimatfinansiering (liksom andra aspekter av hållbar utveckling) kan förbättras. Regeringar inser att de behöver göra det enkelt att investera i hållbara lösningar och att de måste ha strukturer och data på plats för att intäkterna ska kunna få positiva effekter. EU-taxonomin om grön finansiering är ett sådant exempel, men det finns också andra runt om i världen. Utvecklingsbistånd och samarbete är en del av lösningen men långt ifrån tillräckligt om vi ska nå målen för hållbar utveckling 2030 – eller om vi vill hålla den globala uppvärmningen under 1,5-2 grader Celsius.

Klimatfinansiering, “Shared value” och ”investing for impact”

En av de stora stötestenarna i samband med COP 26 i Glasgow handlade om Parisavtalets artikel 6. Den del av den globala överenskommelsen från Paris där det talas om hur klimatomställningen ska finansieras. När ”rika länder” byggt en stor del av sitt välstånd på fossil energi och den möjligheten inte längre kvarstår för ”fattiga länder”, hur ska de senare då kompenseras och motiveras att inte öka sitt koldioxidavtryck?

För det kommer krävas stora resurser att anpassa samhällen för ett varmare klimat – och därpå följande stormar, torka, översvämningar – och för att ställa om ekonomierna. I början av året skrev jag en kort recension av FN-rapporten Making Peace with Nature: A scientific blueprint to tackle the climate, biodiversity and pollution emergencies som jag ibland refererar till när vi talar om omställningen av ekonomier och samhällen (länk här).  Läs mer om COP 26 t.ex. i detta brev.

Under året har jag även skrivit en del om kraven på oss att agera och inte minst om hur näringslivet kan – och i viss utsträckning redan är – en motor i omställningen. Hela 22 branscher har antagit färdplaner för hur de ska bli fossilfria, företag gör det enklare för konsumenter att välja hållbart (med Coops hållbarhetsdeklarion som ett lysande exempel), Hybrit, H2 Green Steel, Northvolt med flera banar vägen för en ny grön industrialisering. Och listan över Sveriges mest hållbara bolag (där vi återfinner företag som Investor, Skanska, Swedbank, Essity, Stora Enso) påminner om hur snabbt och kraftfullt några av Sveriges största bolag ställt om och då inte bara avseende miljö och klimat (läs mer här).

Det finns också företag som vill göra ännu mer, som ställer om sina affärsmodeller för att åstadkomma värdeökning i fler dimensioner än vinst. Som går från modeller som sätter shareholders i centrum, till att i stället lyfta fram stakeholders (dvs från aktieägare till intressenter). Till exempel finns det en växande skara företag som anslutit sig till (den i grunden amerikanska) certifieringen och ramverket B-corp som åtagit sig att förena vinst till ägarna med vinst för människor och planet (läs mer i t.ex. detta nyhetsbrev). Det finns också många företag som eftersträvar shared value, dvs aktiviteter som är lönsamma och bra för olika intressenter. Som företagshälsovård. (läs mer i detta brev, där jag också skriver lite om den kooperativa affärsmodellen).

Under året har det också börjat talas alltmer om impact investing, dvs investeringar där syftet är att få avkastning liksom att bidra till exempelvis Agenda 2030. Företag som Summa Equity och Norrsken är två intressanta exempel i Sverige, liksom nätverket Swedish Investors for Sustainable Development. Detta är helt klart ett område vi kommer höra mer om de närmsta åren! (här en länk till en blogg jag skrivit om detta tidigare).

———-

Mitt tredje möte den där dagen för ett par veckor sedan var med ett företag som jag som utomstående expert hjälpt att göra en väsentlighetsanalys. Just detta företag erbjuder produkter och tjänster som har är av stor nytta för dess användare (kunder) och de bidrar därmed tydligt till S, den sociala aspekten, av Environment, Social, Governance – ESG. Företaget i fråga upplever att deras sociala nytta är en del av deras DNA.

Social hållbarhet – och mänskliga rättigheter

Även om en stor del av diskussionen senaste året naturligen handlat om hur individer, företag, organisationer och länder kan minska sina koldioxidutsläpp, så har det också talats alltmer om såväl biologisk mångfald som mänskliga rättigheter. En del frågor som brukar härröras till social hållbarhet låter sig relativt enkelt mätas, såsom mångfald på arbetsplatser och i styrelser och i viss utsträckning även mänskliga rättigheter (som ju faktiskt handlar om juridik och i stor utsträckning om tvingande lagar). Annat är svårare att mäta och jämföra, vilket i alla fall delvis är en förklaring till varför det är svårt att komma framåt med EUs sociala taxonomi – och varför den möter motstånd (läs mer här).

Min upplevelse är dock att såväl företag som investerare blivit alltmer intresserade av social hållbarhet. Sannolikt ökar detta intresse än mer i och med att EU förbereder obligatoriska krav på ”human rights due diligence”. Samtidigt ska man komma ihåg att det i stor utsträckning bygger på FNs principer om mänskliga rättigheter i näringslivet, vilket många företag redan i alla fall delvis införlivat i sina affärsstrategier (här kan du läsa mer).

“Human rights due diligence is the ongoing risk management process which enterprises need to undertake to meet their responsibility to respect human rights.” -OHCHR

Till sist lite om Agenda 2030 och annan statistik…

Under året har jag delat en hel del forskningsresultat och statistik (läs mer t.ex. här), som att

• Antalet partiklar i atmosfären är på rekordnivå (417 ppm) – vilket påverkar uppvärmningen (nu har vi ökat med ungefär 1 grad i förhållande till förindustriell tid)
• Prognoserna just nu pekar mot att vi kommer lyckas hålla oss under 2 graders temperaturökning (i relation till förindustriell tid -om alla involverade gör vad de lovat)
• Andelen förnybar energi ökar stadigt och har gått om kol (delvis pga att priset för utsläpp ökat)
• IPCC har konstaterat att extremvädret kan kopplas till klimatförändringar
• Ismassorna minskar och havsnivåerna stiger
• Den biologiska mångfalden är satt under hot och antalet arter minskar

Agenda 2030 får nog anses vara den bredaste och mest vedertagna definitionen av hållbar utveckling. Den bygger vidare på Milleniumdeklarationen som i sin tur (och med en del hjälp av Hans Rosling) gjorde många människor medvetna om att världen i väldigt många avseenden blivit bättre de senaste 20-30 åren. Just nu är emellertid utmaningarna stora. Dels, förstås, på grund av klimatförändringar, men också pga Corona-pandemin som tvingat tillbaka människor i absolut fattigdom. Sverige är ett av de länder som det går bra för, även om Finland i år tagit över ledartröjan. De hållbarhetsmål där vi har särskilda utmaningar innefattar mål 12 (hållbar konsumtion och produktion), mål 13 (klimatet), mål 14 (hav och marina resurser), mål 15 (biologisk mångfald), mål 2 (hunger – pga övervikt) samt mål 10 (ojämlikhet). Detta har jag skrivit om bl.a. i detta hållbarhetsbrev). Vad som är unikt med Agendan är inte främst dess innehåll, utan att så många företag och länder slutit upp bakom den.

———-

När jag promenerade hem efter mina tre möten kände jag mig glad åt de framsteg de jag arbetat med gjort. Jag kände att jag gjort en skillnad och att vi alla har makt att bidra till en mer hållbar framtid. Glad och beslutsam – två känslor jag hoppas följer med både dig och mig in i 2022.

 

Tack för detta år och med förhoppning om ett Gott Nytt 2022!

 

PS Den här årskrönikan speglar – tror jag – hoppfullhet. Delvis är det förstås ett val och en läggningsfråga och dessutom har jag ju i mina nyhetsbrev försökt lyfta fram lösningar. Då blir det sammantagna bilden tecknad i aningens ljusare nyanser. Kanske speglar det också vad jag läser och lyssnar på, vilka jag träffar och vilka jag arbetar med – min ”filterbubbla”. Därför tänkte jag att det kan vara på sin plats att dela en sammanställning av en del av de källor jag ofta använt mig av. Jag läser också annat, och jag försöker att följa en del klimatskeptiska röster liksom en del mer radikala klimataktivister men jag medger att en stor del av mina källor är relativt ”mainstream”. Det innefattar FN-rapporter (UNEP, UNDP, IPCC etc.), World Economic Forum, McKinsey & Co, Bloomberg Green, Di, Guardian, Aktuell Hållbarhet, Klimatnyheter (svt), Harvard Business Review, EU-rapporter, Finansinspektionen, Naturvårdsverket samt diverse poddar om bl.a. social hållbarhet, finansmarknaden, klimatförändringar mm

COP26. Vad hände egentligen?

Mycket och sammantaget är nog glaset halvfullt.

COP 26 i Glasgow lyckades med att fastställa spelreglerna för Parisavtalet. Man kom också överens om att fossila subventioner ska fasas ut och användningen av kol ska minska. Dessutom är 1,5-gradersmålet “fortfarande inom räckhåll”, om än knappt. Farhågan om att prognosen skulle öka upp mot 2,8 grader besannades inte då nya, skärpta, åtaganden gjorts. Just nu summerar olika länders åtaganden till strax under 2 grader (med viss variation i bedömningarna). Däremot finns det arbete kvar att göra kring bl.a. prissättning för utsläpp, något som inte minst stora delar av det svenska näringslivet efterfrågat.

Nya administrationen i USA tycks ha bidragit positivt till förhandlingarna (i alla fall i vissa avseenden) men det är också värt att notera att flera andra viktiga ekonomier gjort mer långtgående åtaganden än vad några av oss befarade – exempelvis Brasilien och Saudiarabien. Jag hade hoppats på mer, men tycker nog ändå att mötet kom något längre än jag förväntat mig. Men även om glaset är halvfullt så är det som alltid i handlingen vi verkligen kan avgöra resultaten.

 

Cirkulär ekonomi

En fråga som allt fler industrier och företag ställer sig är hur deras produkter och produktionsprocesser kan slutas, så att resurser återanvänds och därmed avskaffar avfall som koncept (avfal i en process blir därmed input i en annan. Kanske kommer ni ihåg begreppet vagga-till-vagga). Därför är det intressant med en helt ny storsatsning om 3 miljarder kronor om materialforskning och tillverkningsprocesser för hållbarhet just tillkännagivits (finansierad av Knut och Alice Wallenberg Stiftelse, genom RISE). Nyligen startades även nätverket CIRCLA, där ett 50-tal aktörer ska arbeta gemensamt med systemtransition och klimatneutral och cirkulär produktion. Ett mer cirkulärt ekonomiskt tänkande och cirkulära affärsmodeller ser ut att kunna bli en svensk exportprodukt med potential att förändra våra ekonomier! För den som vill lära sig mer är delegationen för cirkulär ekonomi ett bra ställa att börja.

 

Hållbarhetsrapportering och certifieringar

IOSCO, den internationella organisationen för värdepapperstillsyn, har nyligen presenterat en delvis kritisk rapport med rekommendationer om hur värdering av hållbarhetstjänster kan förbättras. En granskning av granskarna, dvs de som värderar och betygsätter företags hållbarhetsarbete, med andra ord. I takt med att hållbarhet har blivit en hygienfaktor har vi sett en framväxt av allt fler certifieringar och betygsättningar. Det är naturligt och på många sätt välkommet, men eftersom det i stor utsträckning saknas fastställda kriterier för hur hållbarhet ska jämföras och redovisas, är det en utmaning att de olika certifieringarna emellanåt pekar åt olika håll vilket i sin tur kan leda till att de olika institutens trovärdighet ifrågasätts. En del av problemet är ironiskt nog avsaknaden av transparens i processen.

Erik Thedéen, Finansinspektionens generaldirektör, är ordförande för gruppen som ansvarat för rapporten.

 

Social hållbarhet – vad är det?

Senaste veckorna har jag fått flera frågor från företag om just social hållbarhet. För en del företag är det en del av affärsmodellen, för andra är allt utöver det lagen kräver ett frågetecken. Det handlar om människors möjlighet att få sina mänskliga rättigheter tillgodosedda, om hur vi människor ska kunna utvecklas och ges lika möjligheter att leva ett gott liv utan att det inkräktar på andra människors möjlighet att leva ett gott liv inom ramen för ett samhälle som håller samman. Min erfarenhet är att i många länder anser man att den politik som förts i Sverige de senaste decennierna, oavsett färg på regeringen, ligger väl i linje med essensen av social hållbarhet.

Det är inte alltid så enkelt – eller klokt – att göra tydliga distinktioner mellan de sociala-, ekonomiska- och miljömässiga dimensionerna av hållbarhet. Det blev tydligt i och med Agenda 2030 och de 17 hållbarhetsmålen: de är i princip alltid mer eller mindre relaterade.  När man talar om investeringar och kapitalmarknader talar man i stället om ESG – Environmental, Social and Governance, vilket alltså handlar om hur hållbara företag är i dessa tre dimensioner. Just nu är det (av förståeliga skäl) mycket fokus på klimatet. För företag har klimatfrågan fördelen att den är relativt sött enklare att mäta. Men det innebär inte att vi kan tona ner andra aspekter av hållbarhet. Vi behöver helt enkelt gå framåt inom många områden samtidigt, annars riskerar vi att inte nå några mål alls. För företag gäller därför att analysera vad de kan göra för att dels följa de regelverk som finns avseende exempelvis arbetsrätt och värdekedjor eller, om de har högre ambitioner, att aktivt skapa värde för människor genom sina tjänster eller produkter. I tidigare nyhetsbrev har jag skrivit om shared value (läs mer här). Det är ett koncept som ganska väl beskriver vad företag kan göra för att bidra till social utveckling.

If private sector resources can be more effectively leveraged to simultaneously improve societal and business needs, the impact on our social and environmental challenges and opportunities could be significant and positively change the lives of many people on this planet. -www.sharedvalue.org

Förväntningarna, även från investerare och finansiärer, på att företag även ska ha en social nytta tycks öka. Kanske har arbetet kring en EU taxonomi för social hållbarhet bidragit, även om det är oklart om den kommer bli förverkligad (den sociala taxonomin, dvs klassificeringen, kallas ibland för den “röda taxonomin”. Läs mer i mitt förra nyhetsbrev här).

Det var allt för denna gång!

Detta är en något mer utförlig version än den som delas i månadens nyhetsbrev. Trevlig läsning!

Att arbeta som inspiratör och facilitator till företag som vill bli mer hållbara är en fantastisk förmån; det finns så mycket förändringskraft och uppfinnesrikedom att bygga på. Allt fler bolag vill minska sitt fotavtryck och stärka sin positiva påverkan på samhälle och planet. Men det är också beklämmande; prognosen just nu pekar mot temperaturhöjningar om 2,7°C.  Xi Jinping och Putin åker inte till COP26 i Glasgow. Den biologiska mångfalden minskar och som jag skrivit om tidigare så ökar fattigdomen i världen för första gången på många år (som ett resultat av Covid). Om det blir bättre eller sämre är en fråga om perspektiv och preferenser. Men hållbarhet är en resa, och motgångar känns inte som ett giltigt skäl att inte fortsätta omställningen. Om inte annat kommer omställningen ofta bidra till ökad förmåga att hantera förändrade förutsättningar (det som ofta kallas resiliens).   

Hållbara bolag. Nyligen utsåg Dagens Industri, Aktuell Hållbarhet och Ekonomihögskolan i Lund för fjärde året i rad Sveriges mest hållbara bolag. 133 börsbolag har granskats enligt 7 kriterier (anti-korruption, Agenda 2030 och hållbarhetsstrategi, miljö och klimat, personal, mänskliga rättigheter, kapitalmarknadspåverkan samt övrigt). Årets vinnare var Stora Enso (material), Essity (dagligvaror), Skanska (kapitalvaror), Bonava (konsumtionsvaror), Investor (investmentbolag) samt Swedbank och SEB (banker). På Di’s och AH’s hemsidor finns mer information, inklusive läsvärda intervjuer med de vinnande företagen.

De senaste åren syns tydliga förbättringar av hållbarhetsarbetet inom samtliga branscher. Bland de områden som utvecklats mest finns företagens arbete med strategier, men även arbetet med de 17 globala målen

Trots framgångar finns förstås mycket kvar att göra, inte minst vad gäller hur Agenda 2030 följs upp i leverantörsledet och hur man rapporterar negativ SDG-påverkan. De hållbarhetsmål som flest bolag säger sig prioritera är mål 12 (hållbar produktion och konsumtion som prioriteras av 87% av företagen), mål 8 (anständiga arbetsvillkor) följt av mål 13 (bekämpa klimatförändringarna).

Andra hållbarhetsaspekter på väg framåt är mångfald och cirkulär ekonomi. Vad gäller mångfald är integration ett tydligt utvecklingsområde och avseende cirkulär ekonomi försvåras uppföljningen av avsaknaden av gemensam definition (arbete pågår dock, såväl inom EU som ISO).  Allt fler företag tittar också på biologisk mångfald, även om merparten fortfarande saknar strategier. (notera att denna undersökning endast omfattar börsbolag).

I en annan rankning gjord av det nederländska företaget GRESB, utsågs nyligen Castellum och Vasakronan till Nordens mest hållbara fastighetsbolag. Ett skäl till att Sverige ligger långt fram i en nordisk kontext är byggnadernas energieffektivitet och den låga koldioxidinblandningen i den svenska energimixen. I samband med lanseringen lyfte Filip Elland från Castellum och Anna Denell från Vasakronan upp en del av deras respektive framgångsfaktorer men de var också öppna med att det finns mycket kvar att göra, bland annat inom cirkularitet, biologisk mångfald och byggmaterial (byggs exempelvis betydligt mer i trä i Norge). Vid lanseringen påpekades också att social hållbar inte alltid får så mycket uppmärksamhet

Det sker utveckling kring hållbarhetsrapportering, vilket jag skrivit om flera gånger tidigare. För många företag i Europa var kanske EU’s krav på hållbarhetsrapportering (CSRD –läs mer här) tidigare i år den stora omställningen. Bland större företag, i synnerhet i Sverige, tror jag inte detta var en så stor fråga.  Nyligen så släpptes också en ny version av den frivilliga standarden GRI (som de flesta större och många medelstora bolag använder sig av i sin hållbarhetsrapportering), vilket jag tror många kommer notera. Den nya standarden kan användas nu och kommer vara obligatorisk för de som vill använda GRI från 1 januari 2023. Mitt intryck är att uppdateringen innebär en viss förbättring och i vissa avseenden en förenkling. Bland annat finns en del nyheter kring väsentlighetsanalysen och överlag har mänskliga rättigheter fått större utrymme. Läs mer här.

 

EU’s taxonomi för gröna investeringar fortsätter att vålla politisk oenighet (den oenigheten har jag beskrivit i tidigare brev). Samtidigt visar en läsvärd studie genomförd av Europeiska Centralbanken (ECB) att endast 1% av investeringarna på europeiska finansiella marknaderna är gröna i taxonomins bemärkelse, men med en potential för 10% av lånemarknaden (med ännu högre möjlighet för transport och fastigheter). Studien påpekar att det nu kommer fler instrument som gör det enklare för finansmarknadens aktörer att identifiera taxonomifähiga aktiviteter.

Inom EU planeras det även för en social taxonomi, även om arbetet inte alls hunnit lika långt som när det gäller den gröna taxonomin. I korthet kan det sägas handla om att definiera och därmed underlätta investeringar som bidrar till social hållbarhet (inklusive mänskliga rättigheter) och samtidigt undviker att göra skada (detta rapportutkast ger en bra överblick). Initiativet är efterlängtat av många men har också mött kritik, exempelvis från Svenskt Näringslivs analyschef Jonas Berggren som nyligen varnade för att den sociala taxonomin kan bli ett administrativt monster som leder till färre hållbara investeringar.

Som de flesta säkert läst så har ett antal länder med omfattande produktion av fossil energi stretat mot inför klimatkonferensen i COP 26 i Glasgow. I vissa fall genom att inte förnya sina nationella åtaganden (som Indien, Brasilien och Kina), i andra genom att försöka urvattna förhandlingarna (som Australien, Japan och Saudiarabien. Läs mer här). Men det sker förstås också framsteg. Entreprenörskapsinstitutet ESBRI skriver i sitt nyhetsbrev om hur Kinas klimatpolitik skapar fler gröna patent.

Peking är den region i Kina som har de högsta priserna på koldioxid, så företagen där har alltså de högsta energikostnaderna i landet. Ruijie Tians avhandling visar att systemet för utsläppsrätt har lett till minskade koldioxidutsläpp bland företag inom regionens industrisektor.

 

Månadens reflektion

Om ett par dagar börjar klimatkonferensen COP 26 i Glasgow. Ett mycket viktigt möte; nu finns en chans att komma överens om åtaganden och metoder för att bromsa in våra koldioxidutsläpp. Klarar vi det kan vi undvika en del av de klimatförändringar som vi har framför oss. Många menar ju att klimatförändringarna är det största hotet vi som mänsklighet har att tackla. Om det stämmer ska jag låta vara osagt och det beror väl också delvis på vad vi lägger i orden. Men att det är en överlevnadsfråga för många människor, såväl ni levande som de som ännu inte fötts, råder det knappast något tvivel om. Samtidigt tror jag att det är viktigt att komma ihåg att de människor som går och lägger sig hungriga eller som lever under förtryck – oavsett om förtrycket kommer från talibaner i Afghanistan, en partner i en nära relation eller från kriminella gäng – ofta har andra prioriteringar. En hållbar värld kräver mer av oss än att vi förbränner mindre kol och olja. Och som arbetet med Agenda 2030 visat hänger de olika utmaningarna – men också lösningarna – i stor utsträckning ihop.

Hållbart företagande

I tidigare brev har jag skrivit en del om hållbarhetsredovisningar. Jag har också nämnt (och jag talar ofta med kunder om) betydelsen av att försöka använda hållbarhetsrapporten i företagets strävan att bli mer hållbart. Om processen läggs upp på ett klokt sätt så finns flera synergier som kan minska kostnader och höja kvaliteten. I detta brev vill jag passa på att nämna de globala målen – och att det faktiskt finns smarta sätt att mäta och följa upp dem också. Ett sådant verktyg är SDG Action Manager, utvecklat av Global Compact och B-Corp. Poängen med att i alla fall initialt titta på samtliga SDG:er och inte endast fokusera klimatet, är att det finns andra utmaningar i livet som i vissa lägen – och för vissa människor – är nog så viktiga som klimatet. Hållbarhet är därför numera ett sammansatt begrepp och det finns ett stort värde i att tillsammans med miljö och klimat även betona sociala och ekonomiska aspekter av verksamheten.

“While easy wins and profitmaking are part of a coherent strategy, it is essential that companies also identify and act on the full range of priority SDG targets that intersect with their operations and value chains. ” (UN Gloal Compacts “practical guide to SDG reporting”)

 

Konferenser

Härom veckan genomfördes en stor internationell konferens, lite i skymundan. Det var FN som i samband med generalförsamlingens öppnande i New York anordnade en (digital) konferens om världens livsmedelssystem. Bakgrunden är det andra globala hållarhetsmålet, utrota hungern till 2030, som ser ut att ligga i farozonen. Idag beräknas nästan var tionde människa gå hungrig, världens befolkning ökar samtidigt som mer ekologisk odling ofta är mindre effektiv. Att människor går hungriga år 2021 känns, tycker jag, som ett fatalt misslyckande. Och var tionde människa, det är mycket. Dessutom kan hunger driva migration, frustration och våld (höjda livsmedelspriser leder som bekant ibland till upplopp i länder med utbredd fattigdom). I en globaliserad värld där större delen av befolkningen inte odlar sin egen mat blir livsmedelssystem en global fråga. Särskilt som ohållbar livsmedelsproduktion också bidrar påtagligt till den globala uppvärmningen. Konferensen syftar till att skapa såväl uppmärksamhet som att få till stånd åtaganden från länder och företag. Trots att mötet passerat relativt obemärkt i Sverige (med undantag av bl.a. Omvärlden) får den nog ändå ses som ett tecken på att frågor om mat och livsmedelskonsumtion ligger högt upp på den internationella (och inte minst den multilaterala) dagordningen.

Jag har tidigare tipsat om podden Schysst mat, (som ges ut av We Effect) men passar på igen och då särskilt det avsnittet där konstgödsel diskuteras (avsnitt 5: ”Är Eko alltid Reko?”). Jag är ingen expert på jordbruk men jag har svårt att se att vi ska kunna utrota hungern utan konstgödsel. Men då behöver den användas på rätt sätt och förmodligen särskilt i fattiga delar av världen.  Som jag ser det har varken livsmedelsproducenter eller vi (mat)konsumenter råd att bortse från frågan om hållbara livsmedel och då krävs såväl systemlösningar som informerade konsumenter.

Jag lyssnade på Fredrik Reinfeldt häromdagen när han talade på konferensen ”A sustainable tomorrow”. Han gjorde en omvärldsanalys med utgångspunkt i (nåja) de globala målen och lyfte fram särskilt fram de möjligheter han ser, och då kanske framförallt Biden-regeringen och innovationer. För mig var hans tal också en påminnelse om att de globala målen och kanske ännu mer Paris-avtalet,  är helt beroende av vad som händer i andra delar av världen.  Därför; när det nu är knappt en månad kvar till det omtalade klimatmötet COP 26 i Glasgow (so jag skrev om bl.a. i förra nyhetsbrevet) behöver vi komma ihåg att de förändringar vi gör i våra egna liv och för den delen i Sverige inte kommer att räcka. Men Sverige och svenska företag kan visa att en omställning är möjlig!

Rapporter

I ett tidigare brev har jag lyft tanken på att omställningen av fossila industrier också måste nå Afrika. Konsultfirman McKinsey är i en nyligen publicerad rapport inne på samma tankegång. Kanske finns här en möjlighet att, precis som när det gäller IT – där exempelvis kenyaner haft tillgång till banken på telefonen långt längre än vad vi har i Sverige – ta ett så kallat ”grodhopp”?

“Economic development that destroys the environment is no longer a viable option. As latecomers to industrialization, African countries have the opportunity to develop environmentally sound manufacturing sectors by leapfrogging historic greenhouse gas emitting technologies and adopting green industrial policies.” – Dr. Arkebe Oqubay, Senior Minister and Special Adviser to the Prime Minister of Ethiopia

 

Stort och smått

Just nu finns en berättigad oro för elbrist i Kina, vilket saktar ner tillväxten och/eller skapar incitament för att öka kolförbränningen. Energibristen gäller även för Europa (läs mer här) och som bekant har elpriserna i Sverige också diskuterats intensivt sista tiden. Utvecklingen är oroande men förhoppningsvis snabbar detta på investeringarna i grön energi, även om det på kort sikt kan tänkas leda till att nedstängningen av kol- och oljekraftverk saktar in. Samtidigt; paradoxalt nog verkar tiden för investeringar i fossil industri vara nära slut, samtidigt som utvinningen av gas och olja på Arktis slår nya rekord.

   “Banks have earned about $3.6 billion in fees in 2021 from arranging sales of bonds advertised as instruments of green, social or sustainable development for companies, governments and other organizations, according to data compiled by Bloomberg. That’s more than double the $1.6 billion banks pocketed so far this year from issuing debt for fossil-fuel companies.” ESG Bond Sales Sprint to $1 Trillion as Investors Force Change – Bloomberg

Nordnet (en nätmäklare) blir först ut att följa EU’s disclosure-förordning genom att redovisa huruvida de fonder som handlas är att betraktas som mörkgröna och har då som mål att göra hållbara investeringar (följer då förordningens artikel 9), ljusgröna som främjar miljörelaterade eller sociala egenskaper men där hållbarhet inte är det övergripande målet (förordningens artikel 8). Övriga fonder betraktas som ”icke-klassificerbara”.

 

Månadens reflektion

Hållbarhetsarbete innehåller ofta motsättningar mellan olika mål och ambitioner. En del mindre, andra större. Eftersom många företag fortfarande är relativt nyvakna finns det för de flesta en hel del relativt lågt hängande frukter före dess att det börjar bli knivigt.  En del utmaningar är dock så stora eller av sådan karaktär att de behöver diskuteras inom och mellan branscher. Det mest aktuella exemplen i Sverige just nu är rimligen hur vi brukar skogen och hur vi ska producera vår energi. När man gräver lite i frågorna märker man också att en del utmaningar är riktiga dilemman, andra kan lösas på ett för de flesta ganska acceptabel vis (jämför med att två syskon bråkar över den sista citronen i fruktskålen, men då det visar sig att den ena vill göra marmelad av skalet och den andra juice så finns det en lösning som passar båda inom räckhåll).

Idag, när jag lyssnade på Vetenskapsradion, påmindes jag om ett gammalt dilemma; det mest effektiva malarialäkemedlet ser ut at börja tappa i effektivitet, vilket riskerar att få katastrofala följder. Ett sätt att motverka vidare spridning av malaria vore att döda parasiten hos myggorna (GMO-myggor). Detta skulle dock kunna få andra oönskade konsekvenser för den biologiska mångfalden. Kanske inte helt olikt den diskussion som fanns för några decennier sedan kring DDT, som tidigare också använts mycket effektivt för att utrota malariamyggan. Jag kommer inte bort från tanken att om malaria dödat lika många barn i Europa som den gör i Afrika, hade vi inte haft några myggor kvar alls i Europa…. Ungefär på samma sätt som vi gärna har åsikter om elefanter och lejon i Afrika, samtidigt som vi har svårt acceptera något 100-tal vargar i Sverige… För min del är en av styrkorna med det breda hållbarhetsbegreppet som Agenda 2030 givit oss, att vi tvingas belysa en rad frågor från olika perspektiv. Men det finns också skäl att ge särskild tyngd åt de perspektiv som utgår från de människor som lever i den största utsattheten. ”Leave no one behind”.

Företag som jag träffar eller arbetar med är i allmänhet villiga att förändra sig. De ser över sina produkter och tjänster, ser om de kan bidra till mer cirkulära flöden eller minskade utsläpp av växthusgaser. En del blir det inget av, ofta för att kostnaden anses för hög. Jag tycker trots det att det är glädjande att se uppvaknandet – och hur olika delar i företag och organisationer börjar granska sina respektive processer och ansvarsområden, för att se var och hur de kan minska sina negativa avtryck. Och det gäller inte bara klimat utan även andra hållbarhetsaspekter, som arbetsvillkor hos underleverantörer eller kunders och anställdas hälsa. Mer om detta i månadens reflektion nedan.

Det har hänt en del i sommar. I detta brev skriver jag bl.a. om IPCC-rapporten, EUs konkreta förslag på hur de vill genomföra omställningen mot en mer hållbar – och annorlunda – ekonomisk utveckling, DNs reportage visat hur Sverige i samband med att vi satte klimatmålen inte orkade gå hela vägen, för att nämna några av de saker detta brev kommer behandla.

Rapporter och världsnyheter

IPCC. Jag gissar att de flesta som läser detta är medvetna om att FNs klimatpanel IPCC nyligen kom ut med en ny rapport som sammanfattar forskningen kring klimatet. Rapporten säger få saker med bestämdhet utan är uppbyggd kring sannolikheter. Men rapporten drar några slutsatser där det inte finns mycket utrymme för diskussion:

It is unequivocal that human influence has warmed the atmosphere, ocean and land. Widespread and rapid changes in the atmosphere, ocean, cryosphere and biosphere have occurred.

Rapporten konstaterar att jordens klimat alltid varierat, men att de variationer vi nu ser är mycket ovanliga och i delar bara kan förklaras av människans påverkan. För att stanna upp den globala uppvärmningen behövs, konstaterar IPCC, decennier av minskade CO2 utsläpp. Det mesta talar alltså för att vi inom de närmsta åren behöver minska våra växthusdrivande gaser (varav koldioxid är den viktigaste) kraftig om vi ska ha en chans att stanna inom 1,5 graders målet. Fortsatt höjda havsnivåer liksom en stor mängd andra konsekvenser för människor, djur och växter är att vänta. Med stor sannolikhet kommer vi också få uppleva fortsatt extremväder i form av översvämningar, torka, bränder och stormar. Och det, konstaterar t.ex. Dagens Industri, kommer sannolikt leda till bland annat dyrare försäkringar. Det kommer bli dyrare att bo och bedriva verksamhet på vissa orter. En person jag talade med inom försäkringsbranschen talade om att det inte alls är osannolikt att allt fler verksamheter – och fastigheter – inte kommer kunna försäkras alls, i alla fall inte till rimliga premier.

Hållbarhetsrapportering. En betydligt mindre uppmärksammad rapport lanserades häromdagen av kollegor på Forever sustainable. De har sen ett par år tillbaka granskat hållbarhetsrapporteringen hos 46 framstående företag. Bland annat konstaterar de att ambitionsnivån höjs alltmer, att riskanalyserna får mer fokus, likaså värdekedjor och biodiversitet. Väsentlighetsanalyser genomfördes av 75% av företagen medan ”SDG’s & KPI’s behandlas av nästan samtliga bolag. Även om ambition och kvalitet kontinuerligt höjts i hållbarhetsrapporteringen under senare år konstaterar de också att ”shared value initiatives” ofta behandlas styvmoderligt eller bristfälligt. Det vore helt enkelt nyttigt att få veta mer om hur bolagen skapar värde och vinst genom hållbarhet.

Slutsatserna de drar stämmer bra överens med de erfarenheter jag själv har av att läsa hållbarhetsrapporer eller att hjälpa företag med deras hållbarhetsresa. Möjligen att jag fortfarande tycker att Agenda 2030 inte fått tillräckligt fäste, inte minst hos mindre och medelstora företag. En annan trend som jag tycker mig se men som jag inte riktigt vet om jag tycker om, är att rapporteringen tenderar att bli alltmer omfattande. Det är bra att hållbarhet regleras och professionaliseras, vilket bland annat gör ”green/SDG-washing” (dvs att ge intryck av att man arbetar mer med t.ex. Agenda 2030 än vad man i själva verket gör) svårare. Men det är olyckligt om rapportering blir så teknisk så att ledning, ägare, anställda och kunder har svårt att hänga med. Då riskerar också att skapa utrymme för just ”green washing”. Enligt min mening är hållbarhet mest intressant när det också är förankrat i värderingar.

I mitten av juli lade EU kommissionen fram ett förslag om hur EUs ekonomi(er) ska ställas om för att genomföra den Gröna Given och nå sina klimatmål till 2030. En bärande tanke är att framgången för den gröna given är beroende av hur hållbart transportsystemet blir. Dessa ska nu behandlas av EU parlamentet och EUs 27 medlemsländer, så att förslagen kan omvandlas till lag. Kommissionen föreslår bland annat:

• En översyn av koldioxidnormerna för personbilar och lätta lastbilar
• En snabb omställning mot hållbara bränslen för flyg (genom en ny EU-förordning)
• Användningen av hållbara bränslen   inom sjöfarten genom ett gränsvärde för växthusgaserna för energi för de fartyg som angör europeiska hamnar
• En förordning om infrastruktur för alternativa bränslen (laddinfrastruktur, vätgas mm). Även privata laddare och laddare på arbetsplatser förväntas underlättas
• Handeln med utsläppsrätter (som får anses ha varit framgångsrik, min anmärkning) ska gälla nya sektorer, inte minst sjöfart

Det ska bli spännande att se vad som sker med dessa förslag, och om de förmå bli den game-changer många hoppas på, även i Sverige där inte minst laddinfrastrukturen för fordon brukar beskrivas som undermålig.

Stor och smått

HYBRIT har levererat sitt första fossil fria stål, som redan gått vidare till Volvo där det kommer användas i lastbilstillverkningen. Det kommer förstås ta tid innan den storskaliga produktionen är i gång men nu är bollen i rullning! Det har också talats en hel del om batteritillverkaren Northvolt där fabriken i Skellefteå växer fram snabbt. I Sommar i P1 berättade Northvolts grundare Peter Carlsson inspirerande om hur denna stora gröna industrisatsning snabbt gått från idé till verklighet. De senaste månaderna har jag vid ett par tillfällen fått frågor och uppskattande kommentarer från personer utanför Sverige om dessa båda satsningar. Även cementbranshens planer på klimatneutral cement har nämnts (apropå cement finns det förstås mycket att säga om Cementas kalkstensbrytning och Högsta domstolens beslut att inte bevilja prövningstillstånd för fortsatt kalkstensbrytning. Jag får nog be att återkomma till denna fråga vid senare tillfälle).

Dagens Nyheter skrev i somras en serie om de svenska klimatmålen. De är högt satta med tanke på att ambitionen var att bli världens första fossilfria land. Ändå är de långt ifrån tillräckliga menar DN; den globala dimensionen – inklusive stora delar av våra konsumtionsrelaterade utsläpp – speglas inte och därför gör inte Sverige vad Parisavtalet kräver. Kanske var det så att det var politiskt omöjligt att gå längre och att målen därför bara mäktar att spegla en ambitiös politisk kompromiss. Samtidigt är det svårt att kompromissa med partikelnivåer i atmosfären vilket talar för att det finns anledning att se över målen igen, och då inte minst vad vi kan göra för att skapa incitament för en snabbare omställning även utanför Sverige. Efter DNs granskning var det också slutsatsen som miljöminister Per Bolund drog. Diskussionen är viktig och förhoppningsvis kommer liknande diskussioner föras i många länder inför den stora klimatkonferensen i Glasgow i november; COP 26. Alok Sharma, UK president för COP 26 arbetar intensivt med just det målet i sikte:

“I’ve been very clear that I want COP26 to be the COP where we consign coal power to history,” Alok Sharma, UK president for COP26 (för Reuters)

Månadens reflektion

En fråga jag ställer mig är hur vi kan utnyttja alla de satsningar likt HYBRIT och Northvolt för att skapa ringar på vattnet – hur kan vi bidra till att både innovationer och viljan att fasa ut kolbaserad icke förnyelsebar energi får fäste på andra håll? Borde det inte vara inom räckhåll att relativt snabbt och till en relativt rimlig kostnad ställa om de 10 största fossilkonsumerande industrierna i, säg, Afrika? Finansieringsfrågan kan inte vara avgörande. Samtidigt handlar inte allt om klimatet, även om det är mycket fokus på klimatfrågan just nu. Det är helt naturligt och så länge vi lyckas hålla flera tankar i huvudet samtidigt tror jag att fokuset på klimatet också kan gynna genomförandet av den bredare hållbarhetsagendan, hela Agenda 2030. EU-kommissionen utrycker det väl:

Klimatförändringarna är vår tids största utmaning och ger oss samtidigt en möjlighet att bygga en ny ekonomisk modell

Jag har skrivit om detta tidigare och många är inne på liknande tankegångar. Sasja Beslik och Karim Sayyad, två mycket erfarna experter på (hållbara) finanser, skriver i en nyutkommen bok (länk till första kapitlet): The truth is that the economic system is at fault. It is a complex system, involving the combination of several factors. This system—which has served us for well over 250 years—is built on an economic model which is now under pressure. We need systematic solutions to ensure the transition to a sustainable world.

Något är på gång. Och det borde kunna bli riktigt bra.

 

Vidare. Vilken än den distans jag tillryggalagt, den ger mig inte rätt att stanna. (Dag Hammarskjöld)

Aktuella rapporter

Agenda 2030  Sverige räknas inte längre vara det land som hunnit längst i genomförandet av Agenda 2030. Denna gång har ledartröjan tagits över av Finland. Sverige och Danmark kommer dock tätt därefter. De mål där Sverige beräknas ha omfattande utmaningar att nå målen är mål 12 (hållbar konsumtion och produktion), mål 13 (klimat), mål 14 (hav och marina resurser), mål 15 (biologisk mångfald) samt mål 2 (hunger; beror huvudsakligen på övervikt). Mål 10, ojämlikhet, hör till de gulmarkerade men mäts å andra sidan genom bl.a. gini vilket inte är något bra mått på att plocka upp den alienering som finns i många ”utanförskapsområden”.

For the first time since the adoption of the SDGs in 2015, the global average SDG Index score for 2020 has decreased from the previous year: a decline driven to a large extent by increased poverty rates and unemployment following the outbreak of the COVID‑19 pandemic. […]  There can be no sustainable development and economic recovery while the pandemic is raging. -Sustainable Development Report 2021

För första gången sedan 2015 går alltså utvecklingen i världen sammantaget bakåt, enligt The Sustainable Development Report. Pandemin är huvudskälet och även om den slagit hårt i stora delar av världen konstateras det i rapporten att rika länders möjlighet att låna upp pengar för investeringar, en möjlighet som fattigare länder saknar, tycks också göra att de rika ländernas återhämtning går betydligt snabbare. Agenda 2030 och Parisavtalet erbjuder samtidigt en utmärkt kompass för hur samhällen och ekonomier borde byggas upp (”building forward better”).

 

Korruption. United Nations Global Compact har nyligen lanserat en handbok för hur företag gemensamt kan motverka korruption: UNITING AGAINST CORRUPTION A Playbook on Anti-Corruption Collective Action . Utgångspunkten är att företag som vill agera ensamt mot korruptionen i ett land där de verkar lätt hamnar i ett fångarnas dilemma och de tar risker som inte motsvarar vad de kan vinna. Att agera tillsammans genom exempelvis gemensamma deklarationer, komma överens om principer, integritetspakter eller certifierade partnerskap är de fyra huvudkategorier av gemensamt handlande, enligt handboken. Därefter ges exempel på vilka roller som behövs i dessa samarbeten och till och med vilka kompetenser som behövs för att fylla rollerna.  Rapporten finansierades till stor del genom Siemens integritetsinitiativ. Personligen tror jag att gemensamt agerande av företag i olika länder/branscher/miljöer är ett utmärkt sätt att göra korruptionsbegränsande arbete till en vinn-vinn situation. Lite osäker på hur användbar handboken är (en risk är att alla ansatser hur som helst är kontextspecifika), men om den skapar en ingång för samarbete mellan företag som arbetar i korruptionsutsatta miljöer har den gjort stor nytta!

 Collective Action is born out of companies’ need to foster more ethical, transparent and less corrupt business environments, while mitigating potential business risks. Collective Action can complement, enhance and further develop current and future laws and regulations – UN Global Compact playbook on anti-corruption

Stort och smått

Debatten kring EU:s taxonomi för hållbara investeringar har varit intensiv de senaste veckorna. Bland annat har taxonomin röstats ner av Riksdagens finansutskott (genom M, SD, C och KD) och därmed kommer Sverige rösta mot ramverket när det senare i höst behandlas i EU:s ministerråd. Argumenten mot regeringens linje skiljer sig lite åt mellan partierna men kan sammanfattas i att taxonomin riskerar leda Sverige i fel riktning avseende den energiomställning som nu genomförs genom att inte värna vattenkraften och skogsbrukets villkor. För den som vill läsa mer rekommenderas läsning av Finansutskottets mötesprotokoll.  Emellertid är bedömningen att taxonomin kommer antas eftersom Sverige och andra länder med invändningar är i minoritet.

För den som vill få en överblick över argumenten och inte nöjer sig med Finansutskottets protokoll rekommenderar jag en genomläsning av debatten på Di mellan Balanskommissionen å ena sidan, och Johanna Lundgren Gestlöf (SPP) och Mattias Goldman (Sweco) å andra sidan.

G7-mötet i Storbritannien i början av juni innehöll åtminstone ett par intressanta nyheter; länderna gjorde åtaganden om att fasa ut kol, sluta investera i kol i andra länder samt stödja övergången till grönare el i utvecklingsländer, att införa en bolagsskatt för multinationella företag för att försvåra att de undviker skatt genom skatteparadis samt att gemensamt vill se att banker och företag ska tillkännage klimatrelaterade risker. Det är också värt att notera att USA vill vara med i dessa samtal, vilket bådar gott för kommande klimatförhandlingar.

Nasdaq har genom ett samarbete med Ecogain lanserat en “ESG Data Hub” som tillhandahåller hållbarhetsdata för bättre underbyggda investeringsbeslut.  Förhoppningen är att de därigenom lyfta frågan om inte minst biodiversitet. Med denna satsning går man en steg längre i förhållande till den frivilliga rapporteringsplattform som funnits sedan tidigare. Läs mer.

För övrigt kan det vara värt att notera att Nordens första taxonomianpassade lån beviljats till en kontorsfastighet ägd av fastighetsbolaget Fabege. Lånet, som beviljades av Handelsbanken, har föregåtts av en analys för den berörda fastigheten gällande översvämningar, markerosion, värmelaster, kraftiga väderfenomen och stormar. Lånet förutsätter också att låntagaren lever upp till FN:s grundläggande principer för företagande och mänskliga rättigheter. Fastigheten är energiklassad till nivå A.

 

Månadens reflektion

Denna månad hade jag tänkt följa upp en framtidsspaning kring hållbarhetstrender som jag gjorde i slutet av 2020 (läs den här) men det får bli vid något annat tillfälle. I stället delar jag mina tankar om regeringsbildningen, utifrån frågan om hållbarhet. Jag höll nämligen på att glömma att Sverige just nu leds av en övergångsregering och att det i skrivande stund är oklart vad vår nästa statsminister kommer att heta om några veckor. Att jag inte omedelbart kom att tänka på detta speglar att jag inte tror att ett byte av regering kommer medföra några större kursändringar avseende hållbarhet, åtminstone inte närmsta året.

Det finns en kraft i omställningen som pågår just nu, och den kommer inte minst från väljare och från näringsliv. Dessutom finns en hel del lagstiftning och visioner på plats, som delas av de flesta partier. Vidare finns ett antal processer som pågår i vår omvärld, och inte minst i EU, som ytterligare stärker detta. Naturligtvis finns det politiker och opinionsbildare som vill betydligt mer men hur långt och hur snabbt regeringen kan och vill gå tror jag i stor utsträckning speglar mandatfördelningen i riksdagen och så länge den inte ändras och det dessutom är ett nytt val om bara ett år, tror jag att den förda politiken kommer fortsätta i ungefär samma riktning och takt. Åtminstone det närmsta året.

Ganska bra, men lite för långsamt.  För långsamt, inte för att vi ligger efter övriga världen, utan för att de stora kliven kommer först när merparten av världens stora ekonomier ställer om och då behövs det förebilder. Länder och företag som tar fram fossilfritt stål, vars energi är ren och som klarar av att visa att de globala målen är möjliga att nå! Go Sverige, go!

 

Nu tar jag semester efter en ganska intensiv vår då jag haft förmånen att tack vare spännande kunder bland annat lära mig mer om metoder för hållbar affärsutveckling, hållbara bolagsformer, ägarstyrning, hållbarhetsrapportering, taxonomifrågor och mycket mer. Jag hoppas det har märkts i vårens 6 hållbarhetsbrev. Det blir sannolikt inget hållbarhetsbrev i juli men i augusti räknar jag med att fortsätta som vanligt!